Är det dags nu?

Nu är det ju redan försent?

Varför reagerade ingen innan valet?

Trodde man verkligen på det nya arbetarpartiet?

Bra med action förvisso men lite anmärkningsvärt är det ändå kan jag tycka...

Deckar-angst

Vad ska jag läsa? Just nu velar jag mellan att fortsätta direkt med Annika Bryns Brottsplats Rosenbad som är en fristående uppföljare till Sjätte natten jag precis avslutat. Eller så ger jag mig på Jessica Jungs saknad av Elisabeth Gilek som fått jättebra kritik av Johanna L på Bokhora. Alternativt har jag precis fått hem Åsa Nilsonnes Ett liv att dö för och Nilsonne är ju en favorit. För all del ligger även Mariette Glodecks Röda vita rosen och väntar sen ett halvår tillbaka också.

Det är svårt det här.

Nano-nano

Jag har anmält mig. Nanowrimo alltså. Det är för frestande för att avstå även om jag egentligen inte har tid.

Jag plockar upp stafettpinnen från 2003 då jag var med sist. Kan jag skriva lite mer än jag gjorde då så har jag åtminstone lyckats med någonting.

Här är min sida. Ska ni också vara med? Lägg mig på er kompislista.

Daniel Åberg bloggar

Ännu en i raden av författare bloggar. Daniel Åberg skriver om våndan av att skriva bok nummer två. Han fick mycket gott mottagande av sin debutbok Dannyboy & kärleken som kom förra året. Daniel boggar här.

Grattis Bamse 40 år

Idag fyller Bamse 40 år. Hurra. Själv har jag varit en trogen läsare från de allra första åren då serietidningen kom 1973 och fram tills 1995 ungefär. Figuren skapades dock redan 1942 men hette då Teddy - världens starkaste Björn. 1966 publicerades den första serien i tidningen Allers - under namnet Bamse.

Bamse har alltid varit känd för att vara rättvis och ha motton som "tillsammans är vi starka". Serien har ofta anklagats för att vara kommunistisk och kanske är det inte så konstigt då Brummelisa startar fackförening i ett av numren.

Brummelisa jobbar nämligen på Krösus Sorks klädfabrik. Krösus tycker att plaggen säljer dåligt, och beordrar därför att tjejerna att sy kläderna med längre stygn så att de ska gå sönder fortare så att folk ska köpa nytt oftare. Det vägrar Brummelisa och de andra på fabriken att gå med på eftersom det är ohederligt och med Brummelisa i spetsen startar dom en strejk och får till sist sin vilja igenom. Solidaritet och rättvisa. Tillsammans är stark. Läs mer om detta i specialarbetet Bamse och samhällsfrågor, jag är citerad! :-)

Helena Magnusson doktorerade förra året i ämnet serier. I hennes avhandling får man bland annat veta varför Bamse är snäll, att den först hämtat inspiration från Musse Pigg och att den ofta är mästrande och mycket moralisk.

Förra året tävlades det också i Bamse-kunskap i 10 000-kronorsfrågan. Klarar du finalfrågan?

Marie Antoinette

Djävulen bär Prada i all ära men nu blickar vi framåt. Den filmen var full av snygga skor och vad passar då bättre än att berätta att Manolo Blahnik har gjort skorna till den nya filmen om Marie Antoinette.

Fast först måste vi blicka bakåt. Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen var ärkehertiginna av Österrrike som vid femton år ålder får gifta sig med kronprinsen av Frankrike och vid nitton bli Marie Antoinette med hela folket och drottning av Frankrike. Hon vältrar sig i lyx, mat, överflöd, fantastiska klänningar och överdådighet. Faktum är att det är sån överdrift att det franska folket som lever långt under existens minimum blir förbannade och vid franska revolutionen ryker både kungen och drottningens huvuden under giljotinen.

Den där storyn fick man höra några gånger under sin skoltid och nu är den film med Kristen Dunst i huvudrollen. Med tanke på hur mycket jag älskar filmen Amadeus och det fantastiska 1700-talet så gissar jag att jag kommer älska den här filmen också. Den har premiär 17 november.

Djävulen bär Prada

Obs! Innehåller spoilers!

Det var ganska länge sen jag läste Djävulen bär Prada och jag har lite vaga minnen om att jag gillade den mycket. Det var på en semester och det var verkligen perfekt iq-befriad läsning för hängmattan. Chic lit när den är som bäst. Jag har verkligen längtat efter filmen.

Storyn i korthet är som följer: Andrea Sachs är en superseriös, nyutexaminerad journalist som drömmer om att få jobba som reporter på The New Yorker eller annan tung tidning. Hon lyckas mot alla odds få jobb som andra assistent till den beryktade chefredaktören för det välrenommerade modemagasinet Runway, Miranda Priestly.

Andrea lyckas på bara några minuter vända upp och ner på alla sina ideal, bli en helrätt fashionista i Manolo Blahniks och sumpa både familj, pojkvän och vänner. Allt för att hon eventuellt, kanske, möjligen och hypotetiskt kan få in en fot på någon lite tyngre tidning efter att ha slavat ett år på Runway.

Andrea som från början inte alls är modeintresserad, tas omhand av den snälle moderedaktören Nigel. Han tar henne under sina vingar och ser till att hon får rätt kläder, skor och hårfrisyr och fram tills hit ungefär är filmen rolig, kvick, snabb och underfundig och Andrea har fortfarande kvar alla sina ideal. Sen går det bara utför. Resten blir en transportsträcka mot det politiskt korrekta slutet som alla redan har räknat ut i förväg.

Bakgrunden till hela filmen är att bokens författare Lauren Weisberger arbetade som assistent åt Vouges chefredaktör Anna Vintour under ett par år. Runway är alltså Vouge och Miranda Priestly är alltså Anna Vintour och det ryktas att beskrivningen av henne inte alls är överdriven.

Filmen har fått dålig kritik på alla håll och kanter. Man skriver att den är ytlig, förutsägbar, sockersöt och feg. Jag håller med men tycker nödvändigtvis inte att det är en nackdel. Det är ungefär som att kritisera Pretty woman för att vara för romantisk. Filmen ska vara ytlig, förutsägbar och sockersöt. Det är hela poängen med filmen.

Bra kritik har skådespelarinstatserna fått och särskilt då Meryl Streep som spelar djävulen själv, som om det vore en överraskning? Anne Hathaway är ungefär som man förväntar sig, fladdrar mest med rådjursögon och Meryl Streep levererar en lång radda spydiga kommentarer med ungefär samma tonfall och ansiktsutryck filmen igenom. Inte förräns mot slutet blir hon lite sentimental och får chans att visa att det finns en människa någonstans lång innanför skalet på henne - fast bara en kort kort sekund i en av filmens mer mänskliga stunder. Tyvärr får man inte njuta av det utan blixtsnabbt återgår hon till att bli monsterbitchen från allra nedersta helvetet igen.

Den som lyfter filmen är engelska Emily Blunt som spelar Mirandas första assistent. Hon är en riktig "englishman in New York" och en minidjävul som funkar toppen med sin brittiska dialekt och som har en dubbelbottnad karaktär. Hon är faktiskt både god och ond samtidigt. Moderedaktören Nigel däremot gör tafatta försök att vara elak men är så instylad i rollen som best-gay-friend och blir alltjämt den gode och mysiga modebögen som ger Andrea fina kläder. Han spelas av Stanley Tucci och fyller ungefär samma funktion som Rupert Everetts rollfigur i Min bästa väns bröllop eller Stanford Blatch i Sex and the city.

Humorn är alldeles lagom. I min biosalong skrattades igenkännande och hjärtligt hela tiden. Alla kände nog igen sig, "här sitter man själv i sina gamla trasor från Hennes och är själv osäker på om det ska vara två B i Gabbana"-ungefär.
Vi skrattar hjärtligt och varmt åt Mirandas dräpande kommentarer som alla går i stil med: "I said to myself, go ahead, take a chance, hire the smart fat girl".

På minussidan finns alla dessa sterotyper. Tjejerna är ytliga och pratar bara om mascaror, de är provocerat elaka mot varandra för att gynna sin karriär. Att vara storlek 38 är att vara fet, ingen äter någonting och refererar till maginfluensor som något av gud givet. Dessutom är alla män som gillar fashion homosexuella. Det blir lite tröttsamt.

Tröttsamt är också det övermoraliska, politiskt korrekta slutet. Önskar att de vågat vara lite modigare. Våga stå för ytan. Skit i inre skönhet men filmen är amerikansk och där krävs det ett finstämt vackert slut.

Dessutom var det löjligt mycket produktplacering. Jag såg både vår taklampa, våra lakan och en gammal byrå, allt från Ikea. Apple hade också lagt in en slant för att få in sina iMacar så mycket som möjligt i bild och T-mobile var säkert nöjda med att varje gång telefonen ringde fick vi se hur blinkade "Miranda calling". Övertydligt och så uppenbart att de lika gärna kan flasha logotyper på en gång.

Lauren Weisberger lär i alla fall ha tjänat en förmögenhet på sin debutbok. Hennes uppföljare är precis nysläppt. Kom nu i oktober och heter Alla var där. Den handlar om Bette som jobbar som festfixare på Manhattans coolaste ställen, ständigt omgiven av kändisar, yta och glamour. Temat är det samma som i debuten, betala ett högt pris för din glamourösa karriär.

Men, men. Är man det minsta modeintresserad så kommer man gilla filmen för alla snygga kläder och skor såklart och trots allt är det en feel-good-film med lyckligt slut. Vad jag däremot skulle vilja veta nu, är om Anna Vintour själv någonsin kommenterat bok eller film och om hon i så fall snörpte på munnen!

Var det någon som orkade läsa ända hit?

Den sjätte natten av Annika Bryn

Känsla för detaljer, det har Annika Bryn. Hennes debutroman Den sjätte natten gillar jag som bara den. Mer än hennes tredje Morden i Buttle. Den gav mig mersmak men debuten är farligt bra. Precis som flera recensenter också skrivit förrut.

Annika lyckas blanda lika delar mord, mystiska försvinnanden, karga män och hysteriska kvinnor, elaka nazister och överarbetade mammor och hon har förmågan att ge båda sidors perspektiv. Vi följer utredningen hos polisen med samma spänning som vi följer de jagade och eftersökta. Skickligt.

Upplösningen är dramatisk. Det verkar vara Annikas stil. Just när man inte tror att det kan hända mer och mängder av trådar hänger löst yckas hon smidigt och smart fånga upp alla och knyta ihop det på slutet.

Hjältinnornas återkomster

En hel del nytt kommer från våra svenska deckarförfattare med kvinnliga hjältinnor. Både i höst och nästa år. Det är uppföljare efter uppföljare på gång.

Efter sju år får vi till exempel träffa rättpsykiater Hanna Skoglund igen. Huvudperson i Sven Westernbergs böcker. Boken kom redan i början av sommaren och heter Flugfiskaren. Åsa Nilsonnes Monika Pedersen är också tillbaka i pinfärska Ett liv att dö för. Ligger redan på nattduksbordet hemma. Inger Jalakas släpper Den ryske mannen (inte att förväxla med Kajsa Ingermarssons Den ryske vännen). Huvudperson är Sveriges första lesbiska deckarhjältinna Margareta Nordin. Boken tar upp en ny vinkel på ett ständigt aktuellt ämne - tsunamikatastrofen. I Fly för livet gör Helena von Zweigbergks fängelsepräst Ingrid Carlberg comeback och privat detektiven Roberta Löfström återser vi i Catharina Kjellbergs nya Pappas flicka.

Nästa år kommer Ann-Christine Bärnsten (ja, hon som var med i melodifestivalen och sjöng "ska vi plocka körsbär i min trädgård") ut med sin nya deckare Gröna villan. Återigen är det Martina Di Gombri, Östermalms egna kriminalinspektör som är huvudperson. Trejde delen i triologin Millenium av Stieg Larsson lär vi också få njuta av. Drottningen i luftslottet heter den. Säkerligen blir det också fler godbitar som ännu inte är avlsöjade men vi vet att bland annat Camilla Läckberg sitter och skriver på uppföljare just nu. Vi kan också hoppas på en och annan debutant.

Min sida om Nordiska deckarhjältinnor är uppdaterad och har fått lite uppfräschning och nya färger.

O brother where art thou vs Odysséen

Det är väl ingen direkt hemlighet att bröderna Coens film O brother where art thou är fullspäckad med referenser till Homeros epos om Odyssevs irrfärder. Men vilka är dom egentligen?

I O brother where art thou, som utspelar sig på 30-talet, rymmer tre straffångar med Everett Ulysses (George Clooney) i spetsen från sitt liv i fängelset i Missippi. Deras plan är att ta sig till Everetts hem och på sin väg stöter de på en mängd konstiga karaktärer. Bland annat one-eyed Big Dan, tre frestande kvinnor med flera. I Odysséen är det Odyssevs som är på väg hem efter det långa kriget i Troja. Han färdas på medelhavet där han stöter på en rad mytiska figurer.

Vilka är likheterna då, förutom det faktum att båda historierna handlar om att ta sig hem. Jo, både filmen och Odyssén börjar med orden Sing in me O Muse. Cyklopen i Odyssén är såklart One-eyed Big Dan i filmen. De de tre kvinnorna vid floden är såklart Odyssevs sirener.

Odyssevs är nära att drunkna men klarar sig genom att hålla fast i stor träbit, som George Clooney i filmen. Varje gång Odyssevs eller Everett somnar händer det något dåligt. I både film och bok träffar de en blind siare, Theresias och både Odyssevs och Everetts fruar har gift om sig när de äntligen kommer hem och båda fruarna heter Penelope.

Odyssevs lär betyda "man i ständig smärta och bedrövelse"/"man who is in constant pain and sorrow". Filmens theme song är Man of constant sorrow (trad).

Det här är bara några exempel. Det kryllar av fler.



Här är filmens fantastiska theme song, Man of constant sorrow, framför av Soggy Bottom Boys.

Googla mig hit

Översättarhelena frågade vad folk googlade på för att hitta hit.

En snabb översikt i loggarna visar att det är allt från hatt med flor till masajer. Masajer är väldigt populärt faktiskt. En hel drös har googlat på masajer och hittat hit. Undrar om de blev nöjda med resultatet?

Bland höjdpunkterna finns annars:
Carolina Gynning nude
hootchykootchy
1700-tals kläder
thailändsk fest
hur ser gravar ut utomlands
nervikta gummistövlar
kassler och potatisgratäng
japanska prydnadssaker

Förkyld!

Det känns som om jag blivit överkörd av en traktor, översprungen av en häst eller trampad på av en elefant. Lägg till svullen klump i halsen, rinnande näsa och febrig kropp.

I boken När lilla Anna var förkyld så sitter Lilla Anna i sängen med en jättelång halsduk om halsen och får sällskap av långa farbrorn. Jag ligger i soffan med tv'n som sällskap.

Det hjälper inte. Kanske ska jag slänga på mig en halsduk? Behöver snabba huskurer nu för imorgon måste jag vara frisk. Ingefära, honung, citrus, kycklingsoppa, vitlök. Ett tips jag fått var en portugisisk kur som gick ut på att hacka vitlök och ha i sprit och gurgla med det. Eller att låta ingefära ligga i honungsvatten och dra för att sen tugga i sig ingefäran. Varför måste alla kurer vara så äckliga?

Andra tips och kurer finns annars i boken Huskurer av Liz Bestic eller 901 huskurer & praktiska råd av Lillemor Wennerström.

Tandläkaren

Gunilla Gellersjö och Peter Wintergren har skrivit en bok om tandläkarskräck. Den heter kort och gott Tandläkarskräck och ges ut av Woman's Art förlag. Jag pratade lite med dom på bokmässan och tydligen används den hos teurapeuter och liknande för att överhuvudtaget får folk att ens fundera över att gå till tandläkaren.

Själv lider jag av tandläkarskräck light och går hos mottagning som är specialiserade på det. Jätteskönt. Idag har jag lagat ett hål helt utan bedövning. Hurra för mig!

63 000 besök

Över 63 000 har besökt den här bloggen och alla kurvor pekar uppåt och det ligger stadigt på ett par hundra besökare om dagen. Vilka är ni? Var bor ni? Vad gör ni? Varför är ni här?

Vill ni inte skriva i kommentarsfältet så har jag livat upp en gammal enkät jag körde förra hösten. Den svarar man på här!.

George Michael på Globen

Söndag 17.00: Uppladdning inför kvällens konsert. Jag har höga förväntningar.

Söndag 23.50: Sammantaget - helt fantastiskt.



Jag har ont i händerna. Jag har ont i fötterna. Jag har ont i öronen. Men det var full fart från början till slut. Första akten var fantastisk. Jag har nog aldrig varit med om mer entusiastisk publik. När jag går på konsert lyckas jag alltid hamna framför människor som väser "kan ni inte sätta er ner" eller hyschar när man man precis fått upp bästa dansflåset och sjungit upp. Så inte här ikväll. Hela Globen stod upp från första låten till sista.



Höjdpunkterna var många. Öppningslåten Flawless, Too Funky såklart, Everything she wants! Trots alla fartiga danshits så var nog melankoliska Praying of time ändå allra, allra bäst. Då fick jag bokstavligen gåshud och håren reste sig på mina armar. Strax därefter var det paus i tjugo minuter innan andra akten drog igång. Den berörde mig inte alls lika mycket och var påtagligt kortare. Lite roligt var det att han sjöng fel i Jesus to a child och lyckades pusha in publiken helt fel i Outside. Bäst i andra akten var I'm your man, oerhört drag på golvet då!



Carless whisper och Freedom som extranummer. Den förstnämnda i jättebra version men sen tyckte jag att han slarvade bort sin allra största hit Freedom. Det där ultimata klimaxet kom aldrig riktigt. Hade någon liknande känsla på Kylie Minouges konsert för några år sen då hon körde någon konstig remixad variant på Cant get you out of my head på slutet och den där höjdpunkten kom liksom aldrig.



Trots det var det en underbar konsert. En av de bättre jag sett. Som sagt, första akten var otroligt bra. Andra akten - bra men inte fantastiskt. Summa summarum: kanske så nära en femma man kan komma.

Här finns femtio bilder till från konserten

Titlar vi gillar

Annika Bryn frågar i sin blogg vilka boktitlar vi känner lite extra för. Alltså på grund av titeln, oberoende av om boken är bra eller dålig.

Bland mina favoriter finns Toby Youngs Hopplös och hatad av alla, Den blev sen blev pastischiserad (kan man säga så) av Martina Haag som döpte sin bok till Underbar och älskad av alla.

Där finns också En hondjävuls liv och lustar. Vem vill inte läsa den? Otroligt spännande titel av Fay Weldon.

Tove Jansson har underbara titlar på flera av sina muminböcker. Både Muminpappans meoarer, Kometjakten, Trollkarlens hatt, Farlig midsommar och Trollvinter sätter stämningar på ett otroligt sätt. Finast är väl ändå Pappan och havet, med Pappan i bestämd form.

Milan Kunderas titel Varats olidliga lätthet gillar jag också. Det både ligger bra i munnen och låter spännande och beskriver flyktighet.

Men den som tar första priset på underbara titlar är ändå Stig Slas Claesson. Vad sägs om Döden heter Konrad, Eko av en vår, Vandring med mig själv, Dråp i hastigt mod och Sov du så diskar jag för att nämna några.

Vilka är dina favoriter?

Glasögonorm

Precis som Flitiga myran och Saravillfara och en drös andra visar jag mina glasögon. Det ena paret kommer från Mario Conti och det andra från Sand. I bakgrunden skymtar även mina endagarslinser. Just nu är jag dock väldigt sugen på nya.

70-talsmat

När jag var liten hade mina föräldrar en stor kokbok som hette något i stil med Världens mat. Den var full med lite halvtaskiga, mörka och murriga bilder på konstiga maträtter från Marocko och Grekland. Jag älskade att sitta och bläddra i den där boken av någon anledning. Boken finns förmodligen kvar hemma hos mamma och någon gång ska jag plocka upp den och scanna in bilderna så ni får se.

Kanske är det symptomatiskt för 70-talets kokböcker att vara mörka och murriga. Lotten har scannat ur kokboken "Gourmetklubben" och bilderna i den är ungefär desamma. Hur gott ser det här ut egentligen?


Bild från Lotten.

Mat jag minns från 70-talet var köttfärs i ugn (med tomatkross), varma mackor, råstekt potatis, pizza Vesuvio (det var stort), leverstuvning med ris, dillkött, chili con carne, falukorv i ugn (med tomatkross), lapskojs, fruktkonserv med vispgrädde, minestronesoppa...

Alla de där rätterna vi tar som självklara idag fanns inte, tacos, yakiniku, bulgur, couscous...

Vi äger trettionio stycken kokböcker men vi lagar egentligen inte speciellt mer varierad mat för det. Min favorit är den Rutiga kokboken.
Här är en bild på alla utom en som tillkommit senare:

Hur många siffror är det i alfabetet?

Nu finns alla tokigheter samlade på ett ställe. Man kan garva gott åt ett urval...

"Jag är inte rasist, jag och mina kompisar brukar laga afrikansk mat"
Marika Ruuska, Big Brother.

"Hur många siffror är det i alfabetet?"
Micke Lindgren, Big Brother.

"Gick han ner på alla fyra?"
Heidi Ershult, "Big Brother", frånr Carolina Gynning om Oliviers frieri.

Ur boken Dumt sagt av dokusåpakändisar

Deckarlust

Efter hektiska dagar - Bokmässa, Bryssel och Begravning - väldigt lite rast och ro och ett ensidigt plöjande av chic lits, snabbmatelände och stresshantering känner jag bara för att ligga på soffan, invirad i en filt och läsa deckare. Så vad passar bättre än att kasta mig över Annika Bryns debut jag inhandlade på bokmässan.

Den sjätte natten heter den och det är mord och spänning från första sidan. Pang, bom, rakt in i handlingen. Perfekt!

Så här glad var Annika när jag träffade henne på bokmässan:

Snabbmatslandet av Eric Schlosser

Erik Schlossers bok Snabbmatslandet behandlar situationen för snabbmatskedjorna, de anställda, slakterierna och matproduktionen i USA - framför allt före år 2000.

Varför är maten på McDonalds så god? Jo, kanske för att år av expriment i särskilda smaklaboratorium gjort att smaken på hamburgare, bröd och pommes frites skall vara ultimat och det är också svaret på varför Big Mac smakar lika oavsett om du äter i Moskva eller i Kapstaden. Eller varför Whopper smakar exakt samma i London eller Peking. Like it or not, pommes fritesen är helt enkelt inte särskilt naturlig.

Konstgjorda smaker, manipulerat kött, extra fina manipulerade potatisar. Snabbmatskedjorna är de största uppköparen av potatis och nötkött i hela USA och den näststörsta uppköparen av kyckling. Det gör att företagen i sig har en enorm makt att påverka slakteriarbetarnas villkor, jordbruksförhållanden och djurhållningen av nötkreatur. Något som man pressat till absurdumets gränser over-there tills för några år sedan då konsumenterna började säga ifrån. Nu är det inte lika extremt men många av berättelserna i Erik Schlossers bok Snabbmatslandet stämmer fortfarande. Som hetsen i slakterierna där 4000 djur om dagen slaktas. Där stressen gör att djuren ibland styckas levande och slakteriarbetarna ständigt skadar varandra eftersom de står så trångt.

De värsta jobbet utförs dock av städfirmor som städar slakterierna från blod och köttrester på nätterna. De utförs oftast av illegala invandrare som utan skyddskläder städar slakterierna med hjälp av kokhett vatten och klor. Efter bara några minuter är det över 40 grader i slakterierna och sikten nära noll. Kloret bränner i lungor och luftrör och arbetarna tvingas åka på slakteribanden och sprutar med stora slangar. Eftersom sikten är så dålig råkar de också ständigt skålla varandra.

Det är fruktansvärd läsning. Arbetarna är otroligt oskyddade. Företagen erbjuder att betala sjukvårdskostnader men bara emot att arbetarna skriver på papper att de lovar att inte stämma slakterierna.

Allt det här skulle kunna se annorlundare ut om snabbmatskedjorna ställde krav på slakterierna. Vilket man delvis gjort efter kundpåtryckningar under tidigt 2000-tal men fortfarande är det inte bra.

Fackföreningar motarbetades självklart effektivt. Hittills har inga arbetare på McDonalds lyckats starta fackförening. Varför försök slås ner och i vissa fall har man till och med gått så långt att man lagt ner hela restauranger.

Boken är viktig och pedagogisk. Den börjar med att förklara uppkomsten av snabbmatskedjorna, går igenom smakprocesserna, slakterierna och produktionsförhållandena och avslutar med sjukdomsriskerna och de problem kedjorna i USA har med bland annat E-Coli-bakterier och salmonella.

Emellertid har jag dock svårt att tro på vissa av Schlossers egna uppskattningar och uträkningar. Som påståendet att fler människor skulle känna till de gula McDonaldsbågarna än det kristna korset eller att Ronald McDonald är nästkändaste fantasifiguren efter jultomten. Trots att viss fakta kanske ska tas med en nypa salt är det en bok värd att läsa och ja, jag kommer fortsätta äta snabbmat även i fortsättningen.

Observera! Erik Schlossers bok Snabbmatslandet behandlar situationen för snabbmatskedjorna, de anställda, slakterierna och matproduktionen i USA - framför allt före år 2000. Snabbmatskedjorna i Sverige köper sitt kött från svenska slakterier och sina grönsaker från svenska jordbruk vilka lyder under helt andra regler, lagar och har helt andra förutsättningar.

Tokstressad - vad vore livet utan stress av Tomas Danielsson

Tomas Danielsson är mer känd som stress-doktorn. Han är beteendevetander som gjort sig känd genom sina populära föreläsningar om stresshantering. Styrkan med hans teorier är att de är vardagsnära och mänskliga. Roliga och fyndiga. Det viktigaste av allt enligt Tomas Danielsson är att försöka vara realistisk och sansad. Inte skrika "utbrändhet" i onödan utan acceptera att livet går upp och ner och försöka ta stressen med en klackspark.

Nu har han kokat ner sina föreläsningar till en bok på 214 luftiga sidor med stor text. Den heter Tokstressad! Vad vore livet utan stress? och jag vet inte riktigt om det blev så bra. Visst finns en del godbitar här men det är svårt att ta till sig i bokform. Det var bra mycket mer upplyftande att se honom live förra hösten. Boken är ungefär föredraget i lite mer utdragen form.

Jag rekommenderar dock att gå på ett av hans föredrag. Det var både bra, underhållande, medmänskligt, roligt och tänkvärt. Boken känns bara som en i raden av alla stresseminarier som existerar på marknaden. Tomas Danielsson skriver faktiskt själv i förordet att han kände sig osäker på om han fungerar i skrift och svaret är väl att, visst, mediokert och helt okej. På scen är han lysande!

Dotter önskas av Katerina Janouch

Katerina Janoush tillhör en av de där kvinnorna jag i hemlighet beundrar. I åratal har hon svarat på oroliga ungdomars frågor om sex, samlevnad, kön och kärlek med samma tålamod och envetenhet. Hon har bland annat synts i Vecko-Revyn, Expressen och Mitt Livs Novell och hon har skrivit flera böcker som bland annat Sex & sånt, Orgasmboken och 100 frågor och svar om sex & kärlek. Hon har är en av den moderna tidens mesta folkupplysare. Samtidigt har hon levt med en man med alkohol och drogmissbruk och klämt ur sig fem ungar, varav ett par som hon födde hemma.

Nu har hon släppt sin roman Dotter önskas som till skillnad från Anhörig (2004) inte är självbiografisk. Boken handlar om Helena som gifter sig med Paul och ganska snart väntar första barnet. En liten son. Alla är glada och väntar nu på dottern som förväntas komma som nummer två. När hon blir gravid igen så dör plötsligt hennes mamma oväntat. Döden gör Helena nästan manisk. Hon övertalar sin man att de ska flytta in i hennes föräldrarhem. De tar över villan efter pappan och längtan efter en dotter tar sig allt absurdare uttryck i olika häxprocesser som att bara äta en viss kost, ha sex på vissa tider, bära vissa kläder. Hon leker till och med tanken att åka till USA eller Australien för att göra en så kallad embryourskiljning.

Parallellt med besattheten efter en dotter blir Helena besatt av hennes mammas liv och läser hennes gamla dagböcker med stor spänning och upptäcker gamla spöken i garderoben men inte förräns mot slutet av boken börjar berättelsen ta fart och bli spännande.

Varför? Boken börjar liksom aldrig. Den bara maler och maler på och så pang, händer allting på slutet. Det här kunde egentligen ha blivit två böcker för det är två bra historier som utspelar sig men som aldrig tar fart. Jag upplevde boken som oändligt seg och bortslarvad.

NaNoWriMo

Om två veckor startar National Novel Writing Month igen. Som alltid varenda november sen sex-sju år tillbaka. Nanowrimo-projektet går ut på att skriva en roman på 30 dagar. Man anmäler sig på sidan och fyller sen i hur mycket man skriver varje dag. Alla som går i mål på 50 000 ord är vinnare!

Själv har jag startat åtskilliga gånger men någon roman har det aldrig blivit. Det lär det inte bli i år heller, men jag gillar hela idén.

Läs vad jag skrev förra året inför Nanowrimo-månaden.

Gravespotting och ortodoxa begravningar

Förutom böcker, hästar och trädgårdar delar jag ett annat intresse med min kära make. Vi är nämligen ganska roade av att åka runt på kyrkogårdar och spana in spännande gravar. Häftigast är det utomlands på de katolska kyrkogårdarna där gravarna är helt otroligt utsmyckade och påkostade. Vi har bland annat besökt kyrkogårdar i Budapest, Sibenik, London och Buenos Aires. Allt finns dokumenterat här.

Det vilar något stillsamt över kyrkogårdarna och kyrkorummet. Jag är faktiskt inte det minsta religiös men jag gillar platserna.

På en bokrea för några år sedan köpte jag boken Här vilar berömda svenskar. Den har vi haft med oss många gånger ut. Bland anant för att hitta Ingrid Bergmans eller August Strindbergs grav.

Begravningar kan också vara fashinerande men inte särskilt kul. När min farfar dog för knappt år sedan fick jag vara med om min första ortodoxa begravning. Den skiljde sig lite från de vanliga svenska jag tidigare bevistat.

Den ägde rum i ett litet kapell. Han blev över 95 år och det proppfullt inne i det lilla rummet. Kistan var placerad i mitten. Vid huvudänden stod ett litet altare och vid fotändan stod ett stort träkors i något mahognyliknande material, samma som kistan och på det stod min farfars namn i guldbokstäver. Det första vi gjorde när vi klev in var att ställa ett medhavt ljus på ett stort ljusfat. Alla hade med sig egna blomsterdekorationer som man la på kistan när man kom. Inte som i Sverige att begravningsbyrån fixar. Berget av blommor växte.

Det fanns inga bänkar att sitta på i kapellet utan vi trängde ihop oss längs väggarna. In kom prästen, iklädd något som såg ut som en blandning av en svart sari med gulddekoration och en vanlig svart prästkåpa. Med var också en yngre kille som hade vanliga kläder på sig. Prästen började med att välsigna ett kors som han la ovanpå kistan och sen rök dom med myrra runt hela kistan och började sjunga.

Sen sjöngs det i ungefär 40 minuter. Tvåstämmigt, lite solo, prästen sjöng själv, den yngre pojken sjöng själv och då och då fyllde församlingen i och gjorde korstecken. En liten stund gjorde de uppehåll i sången och prästen sa några ord om farfar och sen sjöng dom igen. Oavbrutet. Jag förstod inte speciellt mycket men den första kvarten var otroligt fashinerande, sen blev det lite tjatigt.

När man sjungit klart bildades procession efter särskilda regler. Först bars dett stora träkorset. Sen tog alla varsin blomsterdekoration. Efter oss kom kistan på en vagn och sen resten av följet.

Vi tågade i myrsteg ner till graven och väl där så välsignade prästen kistan igen. Hällde vin på den och utförde sista nattvarden. En god vän höll ett tal ute i kylan så vi höll på att frysa tårna av oss och sen sänkte man ner kistan. Efter det fick alla gå fram och ta jord och kasta ner på graven och sen var själva begravningsceremonin slut.

Som seden bjuder så ska alla sen bjudas på middag och sprit och det blev en glad tillställning med en tallrik hela tiden uppdukad, med mat, med en tom stol och det skulle representera farfars plats. På det stora hela en intressant upplevelse som egentligen inte skilde så mycket från svenska begravningar jag varit på.

Nu är det dags igen. Min kära farmor gick bort i natt, 95 år gammal dog hon nästan knall och fall. Från att ha varit kärnfrisk så orkade hon inte längre. Eftersom man i ortodoxa länder vill begrava fortare än fortast åker jag ner till Belgrad redan imorgon bitti för ortodox begravning nummer två. Hon kände allt och alla och ingen kunde undgå att älska henne så jag gissar att det kommer bli proppfullt även den här gången.

Har ni varit på någon spännande ceremoni utomlands någongång?

....det bidde en turk!

Nej malaysiska poeter och amerikanska män kan slänga sig i väggen. Lika så Adonis och Joyce Carol Oates. Det blev en turk, Orhan Pamuk. Norstedts jublar. Han finns på deras förlag.

Finns flera på svenska utgivet av honom; Det tysta huset (1983), Den vita borgen (1985), Den svarta boken (1990), Mitt namn är röd (2000), Snö (2002) och Istanbul (2003) med flera.

Bokmoster har recenserat Mitt namn är röd och han har själv en ambitiös hemsida. Fast den verkar ha dånat av alla besökare som just nu surfat dit...

Mina hemligheter av Sophie Kinsella

Då har jag läst Mina hemligheter av Sophie Kinsella också. Det tog tid för boken var faktiskt rätt seg. Tråkig, rätt förutsägbar...eller förresten. Otroligt förutsägbar. Dessutom känns det som om Sophie Kinsella redan på förhand visste att det skulle bli en film för det kommer bli en otroligt härlig romantisk komedi av den här filmen där Kate Hudson ska spela huvudrollen som Emma Corrigan och ryktet säger att Christian Bale ska spela den manliga huvudrollsinnehavaren Jack Harper.

Utan att avslöja allt för mycket. Boken handlar om den vimsiga Emma Corrigan som jobbar som marknadsassistent på Panther Cola. På ett flygplan som i princip håller på att störta avslöjar hon i panik allt om sig själv för en total främling - att hon inte alls är en 34:a utan en 36:a. Att hon hatar stringtrosor men har det ändå, att hon brukar smita från jobbet tillsammans med en kompis genom kodord, att hon brukar låna sin rumskompis kläder bakom hennes rygg, att hon tycker champagne på första dejten är det romantiskaste hon vet. Den typen av småytliga hemligheter.

Planet störtar inte utan alla landar säkert och några dagar senare på jobbet kliver företagets grundare och superboss in och vem är det om inte främlingen från planet.

En karusell börjar där det är uppenbart från allra första stund att VD'n är intresserad av Emma och börjar reta henne och försöka sätta dit henne genom att avslöja små, små hemligheter och fråga henne om allt möjligt som han egentligen inte borde ha en aning om. Emma blir förstårs superirriterad och sen så småningom.... Ja, ni har också redan fattat.

Vänta med den här. Läs en annan bok och se filmen när den kommer istället. Jag tror den här ytliga storyn gör sig bättre på film än i bokform.

Om jag får välja nobelpristagaren...

Klimakteriehäxan har utmanat. Vem får nobelpriset eller vem vill vi ska få nobelpriset?

Risken att svara på såna här utmaningar är att man avslöjar sig själv som helt obildad och ytlig. Jag tar den risken. Jag som inte ens orkade läsa den tippade Joyce Carol Oates. Jag har inte heller läst något av Margaret Atwood eller för all del någon annan på LadBrokes lista heller. Där finns namn som Orhan Pamuk, Adonis, Ryszard Kapuscinski, Jean Marie Gustav Le Clezio, Olga Tokarczuk, bla bla bla bla. Namn som är för mig i princip helt okända.

Men om vi bortser från detta och jag får leka Svenska Akademin en stund och enväldigt välja ut årets nobelpristagare så skulle det se ut så här.

Kriterierna är som följer:
- Någon som har en ordentlig produktion bakom sig. En eller två böcker räknas inte.
- Någon som skriver med lite tyngd, allmängiltigt och berättar något om omvärld och samtid.
- En nu levande och verksam författare (det här gör det till så svårt).

Monica Ali och Curtis Sittenfeld har skrivit underbara böcker med både tyngd, allmängiltighet, om omvärld och samtid men de båda faller på att de saknar en produktion bakom sig. En eller två böcker räknas liksom inte i nobelprisens värld.

Jag skulle faktiskt kunna säga John Irving. Jag gillar hans böcker för han har förmågan att beskriva människans innersta och kluriga väsen. I Irvings böcker är alla lite knäppa och udda och det är okej och igenkännande. Hans böcker har också flera bottnar och dimensioner. Nackdelen kan vara att han emellanåt blir lite väl upprepande och tjatig med sina björnar och brottning.

Jag skulle kunna säga Jonas Gardell. Han har en imponerande produktion bakom sig. Det är inte bara ståuppkomik och En komikers uppväxt. Han skildrar livets alla skeenden i sina böcker som Vill gå hem eller Fru Björks öden och äventyr. Han har också skrivit ett flertal pjäser och kan som ingen beskriva utanförskapet, ångest och den lilla, lilla människan. Han gör det så sårbart och allmängiltigt. Ingen kommer liksom undan. Alla drabbas av Jonas Gardell på något sätt. Jag tror Jonas Gardell kan komma att bli kandidat om några år.

Jag vill säga Barbro Lindgren. Astrid fick ju aldrig nobelpriset och eftersom det inte delas ut postumt kan Astrids efternamns-namne Barbro Lindgren faktiskt få priset. Hon har bland annat skrivit de otroliga böckerna om Sparvel. Jag läste om dem i vuxen ålder och slogs av hur skrämmande och exakt de beskriver barndomen. Jag vet att jag tyckte den var otäck som barn men kunde inte sätta fingret på vad då. Barbro Lindgren ligger även bakom Loranga, Mazarin och Dartanjang, Max och har skrivit flera underbara texter som tonsatts av Jojje Wadenius.

Men även om man kan hoppas så tror inte det blir en svensk. Jag tror att det blir en svart man från USA. Det är vad jag tippar.... Vad tror ni?

Tidskrifter

Idag kom högen med tidskrifter jag beställde på bokmässan. Det blir soffhörnet hela kvällen...

Små gula citroner blir film

Nu är det klart kan man läsa i Aftonbladet idag. Hittar inte artikeln på nätet men i papperstidningen står det att kontrakten är skrivna och Små citroner gula kommer att börja spelas in i vår och hamnar på biograferna någongång 2008.

Små citroner gula var den mest sålda boken under hela förra året.

Nina-nina-ninana...

Det här är väl nostalgi? Visst minns ni Boktipset?

Tack till Saras betraktelser där jag hittade den här underbara filmen.

Bryssel, Tintin, choklad och konferens

Några dagar innan min Bryssel-resa frågade jag runt lite efter saker man absolut inte får missa när man är i Bryssel. Svaren jag fick var ganska få och rätt nedslående.

- Åk till Amsterdam istället!
- Bryssel är utråkigt. Bara trista EU-byggnader.



Jag hade då inte så höga förväntningar men blev rejält överraskad. Efter tre dagar där så gillar nu mera Bryssel jättemycket. Av dessa tre dagar tillbringades nittio procent av tiden på vårt konferenshotell, instängd i en konferenslokal men lite tid att rusa runt på stan fick vi ändå.



En av de saker som inte hanns med var att gå hela seriepromenaden som finns utmarkerad på nästan alla Bryssel-kartor. På ett 20-30-tal husväggar finns rejäla väggmålningar och jättesnygga konstverk med scener ur olika serier. Några hann vi se när vi gjorde en del nattliga långpromenader på väg hem från någon av de hundratals krogar som finns. All mat var förresten strålande. Bryssels rykte som gourmet-stad är helt sant.



Arkitekturen i Bryssel är fascinerande. Blandat med gamla hus från 1800-talet står moderna stål- och glaskomplex jämte fula komplex från 60-talet. Ibland kunde man se fem-sex stilar bara på samma kvarter. En salig blandning. Den gamla delen med Grande Place och restauranggatorna är jättemysig. Missa inte.



Sista dagen hade vi några extra timmar på stan innan planet skulle flyga hem på kvällen. Vi var ett gäng som direkt drog iväg till seriemuseum, eller till Centre Belge de la Bande Dessinée som det heter på franska. Själv vill man inte kalla sig inte för museum utan för kulturcenter.





Där kan man se och hälsa på alla klassika belgiska seriefigurer, Tintin, Lucky Luke, Smurfarna, Asterix & Obelix, Gaston, Spirou och hundratals andra som man aldrig hört talas om... Redan i entrén hälsar astro-Tintin på.



Eftersom Tintin är den mest kände, är det också mest Tintin man
får se. Här är ett schema över när olika Tintin-figurer dyker upp i böckerna.





Vi lärde oss att Tintin också var en serietidning med blandade serier. På 80-talet såg den ut så här.



Även mindre kända belgiska serier finns representerade. Till exempel Bimbo och Jerry Spring.



När vi kom till Smurfavdelningen blev jag alldeles nostalgisk. Min favorit var den med den spegelvända smurfen.






Vi avslutade med ett glas vin på Grand Place, det fina torget med chokladbutiker och fina uteserveringar mitt i Bryssels citykärna, innan det var dags att dra hemmåt igen.

Vad handlade jag då? Jo, det blev en Tintin-tröja till maken och en Tintin-almanacka till mig själv. Och så choklad i mängder förstås. Jag åker gärna tillbaka till Bryssel.

Bokmässan på TV

Svt24 sänder valda seminarier från bokmässan alldeles just nu på tvåan. Har precis lyssnat på Tomas Johansson som skrev Makeovermani och nu pratar Jonas Gardell.

Nobelpris

Appropå kanslisvenska. Läs det här:

Svenska Akademien kommer att meddela tidpunkten för årets tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur fredagen närmast före den torsdag då Nobelpristagaren i litteratur utses. Information läggs även ut på denna webbplats.

Ni får hänga på Svenska Akademiens hemsida för själv hänger jag inte med.

Paragraf-svenska

Som skollitteratur plöjer jag just nu Trond Sefastssons bok Offentlighetsprincipen i praktiken. Jag plöjde sjuttio sidor på planet imorse och förutom att det är en väldigt praktiskt och bra skriven bok är det delvis kansli- och juridiksvenska på hög nivå. Vissa paragrafer får jag läsa en så där 25 gånger innan man på riktigt förstår dess innebörd.

Handling som ej har expedierats anses upprättad när det ärende till vilken den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen ej hänför sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. Tryckfrihetsförordningen 2:7

Läs meningen en gång till.
Här står på ett ungefär att en handling inte är en allmän handling innan någon sorts beslut har fattats eller slutbehandling har skett. Var det solklart?

Språket blir emellanåt nästan poetiskt. Hör här:

Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia. Tryckfrihetsförordningen 2:12

Jag älskar formuleringen "sådan del därav som icke får lämnas ut röjes". I klarspråk står att om en handling innehåller sekretsskyddade uppgifter, kan handlingen lämnas ut om de känsliga uppgifterna tas bort.

Lagtexterna har stötts och blötts i århundraden bokstavligen. Jag gissar att man försökt omformulera dem lika många gånger men någonstans kommit fram till att det är så här det förklaras för gemene man på.

Framme i Bryssel

Är det någon där - försenad?

I augusti kunde man läsa att boken skulle ligga på de svenska bokdiskarna i oktober men nu verkar det som den blivit försenad. Susanna Romanus, informations- och marknadschef på Norstedtes bekräftar från förlagets sida att den inte kommer förrän nästa år. Vi får vänta ända tills den 30 juni 2007.

Det blir en lång väntan för boken är efterlängtad. Den senaste romanen på svenska, Å andra sidan, kom för sådär två år sedan.

I den nya boken är det återigen en av The Walch-sisters som är i fokus. Nu är det systern Annas tur.

Robbie

Igårkväll och imorse på pendeltåget läste jag ut boken om Robbie Williams, Robbie, av Magnus Sundholm. Boken är lättläst, skriven på kvällstidningssvenska varvat med talspråk. Det funkar säkert jättebra i enstaka tidningsartiklar på 3000 tecken men när man läser en lång roman blir man lätt andfådd av det rappa tempot.

Jag funderar på varför jag kände mig stressad när jag läste boken och kommer fram till att det inte finns några långsamma eller spännande partier. Någon stämning byggs aldrig upp. Allt mal bara på i samma, ganska snabba tempo. Det är Big Boks affärsidé. Det ska inte ta längre än tre månader från idé till färdig bok. Man vill fånga nyheten innan den har kallnat och deras berättelser är kopplade till aktuella nyhetshändelser. Jättlånga nyhetsartiklar presenterade i bokform helt enkelt.

Det kan funka. Stundom riktigt bra, men emellanåt blir boken alltför intern, och för en som inte är särskilt insatt i Robbie Williams liv sen tidigare är det svårt att hänga med i namedropping av låtnamn, textanalyser och albumhängivelser.

Lite långsammare, lite utförligare och lite djupare önskar jag.

Läs-koma

Efter bokmässan har jag hamnat i läs-koma. Jag har inte öppnat en enda av böckerna jag köpte. Jag orkar inte. På kvällarna läser jag ett kåseri ur Lotten Bergmans samlade, ler och somnar sött. Det räcker så bra just nu.