Gravespotting och ortodoxa begravningar

Förutom böcker, hästar och trädgårdar delar jag ett annat intresse med min kära make. Vi är nämligen ganska roade av att åka runt på kyrkogårdar och spana in spännande gravar. Häftigast är det utomlands på de katolska kyrkogårdarna där gravarna är helt otroligt utsmyckade och påkostade. Vi har bland annat besökt kyrkogårdar i Budapest, Sibenik, London och Buenos Aires. Allt finns dokumenterat här.

Det vilar något stillsamt över kyrkogårdarna och kyrkorummet. Jag är faktiskt inte det minsta religiös men jag gillar platserna.

På en bokrea för några år sedan köpte jag boken Här vilar berömda svenskar. Den har vi haft med oss många gånger ut. Bland anant för att hitta Ingrid Bergmans eller August Strindbergs grav.

Begravningar kan också vara fashinerande men inte särskilt kul. När min farfar dog för knappt år sedan fick jag vara med om min första ortodoxa begravning. Den skiljde sig lite från de vanliga svenska jag tidigare bevistat.

Den ägde rum i ett litet kapell. Han blev över 95 år och det proppfullt inne i det lilla rummet. Kistan var placerad i mitten. Vid huvudänden stod ett litet altare och vid fotändan stod ett stort träkors i något mahognyliknande material, samma som kistan och på det stod min farfars namn i guldbokstäver. Det första vi gjorde när vi klev in var att ställa ett medhavt ljus på ett stort ljusfat. Alla hade med sig egna blomsterdekorationer som man la på kistan när man kom. Inte som i Sverige att begravningsbyrån fixar. Berget av blommor växte.

Det fanns inga bänkar att sitta på i kapellet utan vi trängde ihop oss längs väggarna. In kom prästen, iklädd något som såg ut som en blandning av en svart sari med gulddekoration och en vanlig svart prästkåpa. Med var också en yngre kille som hade vanliga kläder på sig. Prästen började med att välsigna ett kors som han la ovanpå kistan och sen rök dom med myrra runt hela kistan och började sjunga.

Sen sjöngs det i ungefär 40 minuter. Tvåstämmigt, lite solo, prästen sjöng själv, den yngre pojken sjöng själv och då och då fyllde församlingen i och gjorde korstecken. En liten stund gjorde de uppehåll i sången och prästen sa några ord om farfar och sen sjöng dom igen. Oavbrutet. Jag förstod inte speciellt mycket men den första kvarten var otroligt fashinerande, sen blev det lite tjatigt.

När man sjungit klart bildades procession efter särskilda regler. Först bars dett stora träkorset. Sen tog alla varsin blomsterdekoration. Efter oss kom kistan på en vagn och sen resten av följet.

Vi tågade i myrsteg ner till graven och väl där så välsignade prästen kistan igen. Hällde vin på den och utförde sista nattvarden. En god vän höll ett tal ute i kylan så vi höll på att frysa tårna av oss och sen sänkte man ner kistan. Efter det fick alla gå fram och ta jord och kasta ner på graven och sen var själva begravningsceremonin slut.

Som seden bjuder så ska alla sen bjudas på middag och sprit och det blev en glad tillställning med en tallrik hela tiden uppdukad, med mat, med en tom stol och det skulle representera farfars plats. På det stora hela en intressant upplevelse som egentligen inte skilde så mycket från svenska begravningar jag varit på.

Nu är det dags igen. Min kära farmor gick bort i natt, 95 år gammal dog hon nästan knall och fall. Från att ha varit kärnfrisk så orkade hon inte längre. Eftersom man i ortodoxa länder vill begrava fortare än fortast åker jag ner till Belgrad redan imorgon bitti för ortodox begravning nummer två. Hon kände allt och alla och ingen kunde undgå att älska henne så jag gissar att det kommer bli proppfullt även den här gången.

Har ni varit på någon spännande ceremoni utomlands någongång?