söndag, oktober 29, 2006

Djävulen bär Prada

Obs! Innehåller spoilers!

Det var ganska länge sen jag läste Djävulen bär Prada och jag har lite vaga minnen om att jag gillade den mycket. Det var på en semester och det var verkligen perfekt iq-befriad läsning för hängmattan. Chic lit när den är som bäst. Jag har verkligen längtat efter filmen.

Storyn i korthet är som följer: Andrea Sachs är en superseriös, nyutexaminerad journalist som drömmer om att få jobba som reporter på The New Yorker eller annan tung tidning. Hon lyckas mot alla odds få jobb som andra assistent till den beryktade chefredaktören för det välrenommerade modemagasinet Runway, Miranda Priestly.

Andrea lyckas på bara några minuter vända upp och ner på alla sina ideal, bli en helrätt fashionista i Manolo Blahniks och sumpa både familj, pojkvän och vänner. Allt för att hon eventuellt, kanske, möjligen och hypotetiskt kan få in en fot på någon lite tyngre tidning efter att ha slavat ett år på Runway.

Andrea som från början inte alls är modeintresserad, tas omhand av den snälle moderedaktören Nigel. Han tar henne under sina vingar och ser till att hon får rätt kläder, skor och hårfrisyr och fram tills hit ungefär är filmen rolig, kvick, snabb och underfundig och Andrea har fortfarande kvar alla sina ideal. Sen går det bara utför. Resten blir en transportsträcka mot det politiskt korrekta slutet som alla redan har räknat ut i förväg.

Bakgrunden till hela filmen är att bokens författare Lauren Weisberger arbetade som assistent åt Vouges chefredaktör Anna Vintour under ett par år. Runway är alltså Vouge och Miranda Priestly är alltså Anna Vintour och det ryktas att beskrivningen av henne inte alls är överdriven.

Filmen har fått dålig kritik på alla håll och kanter. Man skriver att den är ytlig, förutsägbar, sockersöt och feg. Jag håller med men tycker nödvändigtvis inte att det är en nackdel. Det är ungefär som att kritisera Pretty woman för att vara för romantisk. Filmen ska vara ytlig, förutsägbar och sockersöt. Det är hela poängen med filmen.

Bra kritik har skådespelarinstatserna fått och särskilt då Meryl Streep som spelar djävulen själv, som om det vore en överraskning? Anne Hathaway är ungefär som man förväntar sig, fladdrar mest med rådjursögon och Meryl Streep levererar en lång radda spydiga kommentarer med ungefär samma tonfall och ansiktsutryck filmen igenom. Inte förräns mot slutet blir hon lite sentimental och får chans att visa att det finns en människa någonstans lång innanför skalet på henne - fast bara en kort kort sekund i en av filmens mer mänskliga stunder. Tyvärr får man inte njuta av det utan blixtsnabbt återgår hon till att bli monsterbitchen från allra nedersta helvetet igen.

Den som lyfter filmen är engelska Emily Blunt som spelar Mirandas första assistent. Hon är en riktig "englishman in New York" och en minidjävul som funkar toppen med sin brittiska dialekt och som har en dubbelbottnad karaktär. Hon är faktiskt både god och ond samtidigt. Moderedaktören Nigel däremot gör tafatta försök att vara elak men är så instylad i rollen som best-gay-friend och blir alltjämt den gode och mysiga modebögen som ger Andrea fina kläder. Han spelas av Stanley Tucci och fyller ungefär samma funktion som Rupert Everetts rollfigur i Min bästa väns bröllop eller Stanford Blatch i Sex and the city.

Humorn är alldeles lagom. I min biosalong skrattades igenkännande och hjärtligt hela tiden. Alla kände nog igen sig, "här sitter man själv i sina gamla trasor från Hennes och är själv osäker på om det ska vara två B i Gabbana"-ungefär.
Vi skrattar hjärtligt och varmt åt Mirandas dräpande kommentarer som alla går i stil med: "I said to myself, go ahead, take a chance, hire the smart fat girl".

På minussidan finns alla dessa sterotyper. Tjejerna är ytliga och pratar bara om mascaror, de är provocerat elaka mot varandra för att gynna sin karriär. Att vara storlek 38 är att vara fet, ingen äter någonting och refererar till maginfluensor som något av gud givet. Dessutom är alla män som gillar fashion homosexuella. Det blir lite tröttsamt.

Tröttsamt är också det övermoraliska, politiskt korrekta slutet. Önskar att de vågat vara lite modigare. Våga stå för ytan. Skit i inre skönhet men filmen är amerikansk och där krävs det ett finstämt vackert slut.

Dessutom var det löjligt mycket produktplacering. Jag såg både vår taklampa, våra lakan och en gammal byrå, allt från Ikea. Apple hade också lagt in en slant för att få in sina iMacar så mycket som möjligt i bild och T-mobile var säkert nöjda med att varje gång telefonen ringde fick vi se hur blinkade "Miranda calling". Övertydligt och så uppenbart att de lika gärna kan flasha logotyper på en gång.

Lauren Weisberger lär i alla fall ha tjänat en förmögenhet på sin debutbok. Hennes uppföljare är precis nysläppt. Kom nu i oktober och heter Alla var där. Den handlar om Bette som jobbar som festfixare på Manhattans coolaste ställen, ständigt omgiven av kändisar, yta och glamour. Temat är det samma som i debuten, betala ett högt pris för din glamourösa karriär.

Men, men. Är man det minsta modeintresserad så kommer man gilla filmen för alla snygga kläder och skor såklart och trots allt är det en feel-good-film med lyckligt slut. Vad jag däremot skulle vilja veta nu, är om Anna Vintour själv någonsin kommenterat bok eller film och om hon i så fall snörpte på munnen!

Var det någon som orkade läsa ända hit?

3 Comments:

Anonymous hedgehog-sara said...

Jag hyr den sen istället, har inga förväntningar på att den ska vara lika bra som boken. Filmen är sällan det...

Men jag kommer nog att gilla den jättemycket, jag är svag för såna filmer :)

7:53 fm  
Blogger petra said...

Gör det! Den tål att väntas på!

3:09 em  
Anonymous ab said...

.
Jag hängde intresserat med hela vägen.
Och sedan fick jag syn på inlägget under, och blev så glad!

9:59 em  

Skicka en kommentar

<< Home

Bloggtoppen.se Litteratur Bloggrank.se Blogglista.se Reggad på Commo.se

Litteratur Blogg Topplista Blogvertiser