Ketchupmamman av Karin Lindell

Som nybliven förälder ställs man inför en mängd val. Ska man ta hem bebisen från BB i babyskydd, eller ska man bära hem den i egenknypplad bärsjal? Eller ska du kanske stanna på BB tills ungen kan gå hem själv? Ska bebisen få äta när den vill, när du vill, eller kanske när svärmor vill? Den här boken gör inte anspråk på att reda ut några av frågorna utan vill bara få dig att skratta åt eländet.

Och det lyckas den med, med bravur får jag säga. Den är sjukt skön med skruvade vinklar. Här kan småbarnsmammor känna igen sig i funderingar man absolut inte vågar fråga BVC om, det kroppsliga förfallet och effekten av att Pingu-bajsa.

Helskön! Gillar ni bloggen ska ni absolut läsa boken.

Ketchupmammans blogg hittar ni här.

Tråkig chic lit

Började på 39-årskrisen av Jane Green men kom aldrig in i den. Det var helt eneklt för rörigt. Kanske är jag för trött på kvällarna att jag inte ens klarar lite hederlig chic lit. Eller så var det helt enkelt inte bra.

Tyvärr kände jag samma sak med Marian Keyes senaste tegelsten En förtjusande man. Läste faktiskt över 200 sidor innan jag la ner. Det. Var. Inte. Bra.

Jättetråkigt att bli besviken över två av mina favoritförfattare.

Har gengrén haft sina glansdagar?

Jorden de ärvde av Björn af Kleen

Å ena sidan är jag lite fascinerad av överklassen, å andra sidan skulle jag normalt inte plocka upp en sån här bok. Men det gjorde jag och det är jag glad för.

Björn af Kleen är kulturjournalist och började fundera över sitt ursprung. Hans namn är adligt men han är inte med i adelskalendern. I sitt sökande över sitt förflutna upptäckte han en massa spännande saker om den svenska överklassen idag. Till exempel det här med fideikomiss, ett ord jag aldrig hört innan men som har en påverkan på vårt samhälle idag och som är ganska knepigt att förhålla sig till.

Fideikomiss innebär att en egendom inte kan delas upp vid arv, utan att arvet tillfaller äldste sonen. Den ställer sig därmed över alla arvslagar. Förlegat och varför? Jo, adeln upptäckte ju när deras egendomar splittrades mellan flera olika arvingar att makten och rikedomarna sjönk. En bibehållen gård med mark är mer värd än om den delas upp. Därför ansöker man om fideikomiss.

Sverige är ett av de få länder som har kvar detta 1700-tals system. Första gången det var på tal om att avskaffas var redan 1810. Sen dess får inga nya bildas. 1964 bestämde man att det skulle avregleras helt. Trots det så förlänger regeringen och ger dispens till massor av gårdar och egendomar runt om i Sverige. Idag finns ungefär ett 40-tal kvar och de växer sig allt starkare.

Björn af Kleen har farit runt och intervjuat flera av dessa godsägare och det är fängslande läsning. När baronen på Svenstorp och Björnstorp delade ut lördagsgodis fick bara två av dem en chokladkaka. Anledning? För att baronen ville lära barnen att livet var orättvist.

Enligt Björn af Kleen så växer bara storgodsen i form av bolagiserade stora egendomar vars mark och skog upptar stor procent av svensk mark. I Skåne och Sörmland 13%. I Dalarna finns fideikomiss som är större än Gotland och adeln själva består av 2,5 promille av Sveriges befolkning. Dessutom lyfter de rätt mycket EU-bidrag. Exempelvis hela Nackareservatet är fideikomiss som hyrs ut till kommunen av Johan af Petersen.

Läs den! Den är riktigt bra och underhållande och man berörs av många av de intervjuer som han gjort på ett kanske inte alltid ett så positivt sätt.

Läs mer om boken här:

- Tidningen Kulturen: Jordegendomarna som ännu idag ägs av svensk adel
- Dalarnas tidningar: Jorden de ärvde

- DN: Björn af Kleen, Jorden de ärvde
- Expressen: Björn af Klee, Jorden de ärvde
- SvD: Arvet från en förlorad feodal epok

Att lägga ifrån sig boken...

Funderar starkt på att sluta läsa Älskade syster av Joyce Carol Oates. Jag har läst ungefär halva och nu har det tagit stopp. Den ligger bara i väskan. Jag tar inte upp den på pendeltåget. Den ligger vid nattduksbordet men jag somnar utan att ha läst en rad.

Den intresserar mig helt enkelt inte. Jag tycker den är omständligt och jag stör mig på huvudrollskaraktären och jag struntar i hur det går för familjen. Jag tycker hela familjen är motbjudande (vilket säkert är författarens syfte) och bryr mig inte alls om vad som händer dem. Jo, en sak vill jag veta och det är vem mördaren är men det känns mer lockande att googla fram resultatet än att tvingas plöja trehundra sidor till.

Boken byter fokus hela tiden. Oates byter perspektiv och skiftar från första till tredje person hela tiden. Ibland är det en berättarröst som talar.Jag medger att det är skickligt gjort av författarinnan men jag samtidigt känns slarvigt och oredigerat. Som om någon redaktör på förlaget bara släppt igenom utan granskning.

Nej, Älskade syster blir nog inte utläst. Inte i år i alla fall. Betrakta detta som en recension.

En trio jag inte ens orkade läsa klart

Jag brukade sluka chic lit men på sistone är det som det bara tar stopp. Inte ens Marian Keyes lyckades passera min trötta hjärna. Den senaste boken En förtjusande man, tung som en tegelsten, kändes bara så dödens långsam och tråkig. Den berättar historien om politikern Paddy de Courcy och fyra kvinnor som kretsar runt honom. Det är journalisten, den första kärleken, älskarinnan och den blivande frun. Boken berättas ömsom av journalisten Grace, första kärleken Marnie och älskarinnan Lola. Jag gillar berättargreppet men historierna i sig är tjatiga, långsamma och tråkiga. Tycker boken tappar tempo just på grund av berättargreppet. En annan författare kanske hade gjort det skickligare.

Men Marian Keyes är ju liksom drottningen av chic lit och det är tråkigt att det inte blir bättre. Jag läser en tredjedel innan jag struntar i resten.

39-årskrisen är skriven av Jane Green som ligger bakom böcker som Babyfeber, Ärligt talat, Mellan raderna och fantastiskt roliga Min smala lycka. Här i 39-årskrisen blir det dock platt fall. Hollys första kärlek Tom dör i en bilolycka. Ett år innan de ska fylla fyrtio år. Hon bjuder in sina gamla vänner för att minnas och tillsammans med en massa vin rullas deras bakgrunder upp.

Det är svårt att hoppa rakt in i människors liv så här. Det är många karaktärer vars historier ska berättas samtidigt och jag tycker inte Jane Green lyckas alls. Det blir bara rörigt och tråkigt och jag lyckas inte uppbåda ett enda engagemang för någon och istället för njutning och avslappnat blir det bara tråkigt att läsa så boken förpassas tillbaka till bokhyllan också.

Inte i kategorin chic lit, utan i någon slags hbt-true-lit hamnar svenska Kristina Hultmans bok Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay. Fantastisk titel. Rörig bok. Jag läser och läser och blir inte kompis med varken stil eller personer. Jag tror dock inte att jag ger den här boken dens rätta chans. Det här är en bok som man nog skulle behöva läsa 50-100 sidor i sträck för att riktigt komma in i den. Mina fem-sidor-innan-jag-somnar-varje-kväll gör att jag aldrig kommer in i den och inte förstår vilka personer som är vilka. Och så är den full med oväsentliga detaljer som bara får mig att automatiskt låta ögonen fara över raderna samtidigt som jag associerat vidare och tankarna far iväg. Nej. Kanske jag tar fram den igen till någon semester då jag har mer tid. Eller inte.

Askungar av Kristina Ohlsson

Nu har jag läst ut första boken i Google Wave-cirkeln som blev Askungar av Kristina Ohlsson. En eloge, en fanfar och en stående ovation till Piratförlaget som skänkte runt 20 böcker till cirkelns deltagare.

I cirkeln hade vi som förslag några frågeställningar att diskutera utifrån, fast det blev inte riktigt så utan alla lade sina synpunkter efter varandra och det har inte blivit så supermycket diskussion. Kanske för att boken inte riktigt bjuder in till det.

De flesta har konstaterat att det var för många uppenbara saker för att boken skulle vara riktigt spännande. Har du inte läst boken och tänker läsa den bör du sluta läsa det här inlägget nu, för det kan innehålla spoilers.

Grundstoryn var bra men det var för enkelt för läsaren att räkna ut själva plotten och lite tråkiga svartvita personligheter som saknade djup.

Personligen tyckte jag det var riktigt jobbigt att läsa om kidnappningarna och våldet mot barnen. Kanske för jag har barn själv och kunde relatera så till om det skulle hända min egen dotter.

Jag gillar inte heller deckare där mördaren introduceras på slutet. Vips, voila, så svischar det in en helt ny karaktär på slutet. Jag tycker mördare ska presenteras i de tre första kapitlen och i en riktigt bra deckare ska det inte bli uppenbart förrän på slutet.

De här sex frågorna skulle vi använda som utgångspunkt i wave-diskussionerna och jag gör ett försök att besvara dem här.

Vad tyckte du om handlingen?

Jag tyckte det var ett bra upplägg för en deckare. Grundhistorien med ett barn som försvinner från ett tåg var läskig och spänningen ökade i och med att man inte visste om barnet levde eller hade dödats.

Hur gestaltades karaktärerna? Vad tyckte du om dom?
Karaktärerna var ganska svartvita och tyvärr lite platta. Många saknar sympatiska drag faktiskt eller så är de löjligt naiva.

Vad tyckte du om språket?
Helt okej. Inga synpunkter i och med genrén.

Hur berördes du av boken?
Som ovan skrivet så berördes jag av det våld som drabbade de barn som figurerar i boken och kunde i allra högsta grad relatera till mammornas sorg.

Vill du läsa mer av samma författare?
Inte så här på rak arm men kommer det en till med en spännande handling så kanske jag gör det.

Andra böcker jag tänker på/drar paralleller till.
Kanske andra deckare, men ingen sådär på rak arm jag tänker på.

Slutligen vill jag lägga till ett plus för den snygga designen på boken!

Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson

Kajsa Ingemarssons senaste bok handlar om den framgångsrika författaren Stella Friberg. Hon har på ytan allt man kan drömma om men när man skrapar lite så visar sig det att kärleken går under falskflagg och hennes kommande deckarserie verkar gå mot ett riktigt fiasko. Dessutom drabbas hon av en vattenskada och måste renovera lägenheten samtidigt som hon ska försöka skriva klart en bok i oväsendet.

Det är en ganska trevlig story där man får bra inblick i en författares liv och leverne. Strider med förlaget, bokaftnar där hon förväntas delta, intriger med kollegor, tävlingen om vem som ligger högst på topplistan med mera. Trots att hennes böcker är älskade av alla så är hon otroligt ensam och har försatt sig själv i den situationen. Ibland blir jag till och med irriterad över hur självömkande hon är men såklart reder det upp sig mot slutet och det är en annan Stella Friberg vi möter i slutet än i början.

Lite roligt tyckte jag att det var att man faktiskt tänkte marknadsföra boken med att skicka med en flaska vatten till alla som köpte boken. Men det föll på distributionen och att det skulle bli jäkligt tungt med alla vattenflaskor i bokhandlarna.

Lingon och lust av Eva Swedenmark och Annica Wennström

Det här är fjärde boken i bär-serien av Eva Swedenmark och Annica Wennström. Bokserien som till och med har en egen blogg.

Precis som tidigare varvar boken historien om familjen kring restaurang La Stella med fina recept. Nu är det höst. Liselotts nya kvinnohus sprudlar. Mario har hittat tillbaka till restaurangen. Anita har funnit ro. Då börjar det sprudla igen. Man kan tro att det är vår i luften så mycket nyförälskelse finns i den här boken. Kanske kommer man till avslut?

Det sägs att den här boken är den sista i serien. Inget förlag är intresserade av en fortsättning. Jättesynd tycker jag och tänker fortsätta hoppas på en Blåbär och bus eller en Kärlek och krusbär eller en Svartsjuka och sviskon. Kom igen förlagen!

Mina tidigare recensioner i samma serie:
- Smultron och svek

- Vinbär och vemod

- Hallon och hat

När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten

Ska det vara så här fram tills vi dör eller kan ni rekommendera en bra rörmokare? För trettiofemplussaren är det två frågor som lika ofta ställs och som Gunilla Bergenstens bok handlar om. Ska det vara så här verkligen?

Boken är inte lika rolig och spot on som Familjes projektledare säger upp sig men ändå en liten guldklimp är Gunilla Bergenstens bok När jag fyller 40 ska jag var snygg, rik och lycklig (och yngre). Den är skriven i dagboksform och handlar om året innan det magiska 40. Ganska rolig och underfundig. Tangerar ämnena från tidigare boken Familjens projektledare… dessutom med ett skitskönt kapitel om alla kvinnor som med förtjusning testar studsmattorna men som hoppar av med ett lite lätt ansträngt leende.

Läs intervjun med Gunilla Bergensten i DN från i våras.

Recensioner av Framtiden har redan varit här...

Nu har Framtiden har redan varit här funnits i två månader. Vi har nog pumpat ut en 500 ex härifrån men hur det sålt i handeln har jag ingen aning om. Förmodligen inte särskilt.

Här är några samlade recensioner av boken hittills:

- Dagen: Ojämna och enögda bidrag från tolv journalister
- BookyDarling: Framtiden har redan varit här, hejat och passerat
- BTJ-häftet: Boken är läsvärd och högaktuell
- Mikael Hansson: Unga journalister om framtidens journalistik

Dessutom har både Medievärlden och Journalisten recenserat i respektive papperstidning. Hittar inte länk på nätet.

Idag ska jag skicka ut boken med ett erbjudande till fyrtio journalistutbildningar från gymnasienivå och uppåt. Hoppas på lite bra försäljning inför nästa termin.

Halva Liv av Mats Strandberg

Jag har inte läst ut Halva liv än men ändå måste jag bara hylla den här boken. Den börjar lite segt men blir snabbt en bladvändare av värsta slag. Man måste helt enkelt bara läsa vidare om Jessica som åker ner för att vara med på sin farmors begravning och stannar kvar i huset på Skånska landsbyggden. Där får hon en bok där hennes farmor skrivit ner sin levnadshistoria. En historia som ställer hela livet på ända.

Mats Strandberg har tidigare skrivit de mer lättsamma Jaktliv och Bekantas bekanta men det här är en bok i en helt annan kaliber. Det här stannar kvar. Känns i magen. Och språket är bitvis väldigt väldigt fint med formuleringar som etsar sig fast.

Jag vill inte avslöja för mycket, det förtar upplevelsen av boken, men de paradoxer, kontraster, konventioner och motsatsförhållanden han beskriver är genomtänkta och insiktsfulla. Öppnar lite av mina ögon och lär mig mer om livet.

Nu ska jag sluta hylla denna bok för nu. Läs, kära ni! Läs! Ni blir inte besvikna.

Läs fler recensioner:
- Bokhora: "Halva liv" - Mats Strandberg
- Expressen: Mats Strandberg / Halva liv
- Boktipset: Halva liv av Mats Strandberg
- Högsbo och Hisingens biblioteksblogg: Halva liv och intellektuella frågor med Mats Strandberg

Några böcker om barnuppfostran

Jesper Juul har blivit något av en allsmäktig fader vad gäller barnuppfostran. Hans böcker hyllas av många och han är bland annat Vi föräldrars expert när det gäller frågor om barns oönskade beteenden. Därför har jag stora förväntningar på boken Ditt kompetenta barn som jag hört så mycket gott om.

Kort handlar det om vikten av att sätta gränser för sig själv som förälder och inte för barnet. En anti-auktioräruppfostringsmetod. Låter jättebra på pappret. Tyvärr blir jag inte så begeistrad. I grunden tycker jag att han har rätt på i stort sett alla punkter men samtidigt säger han emot sig själv. Eller så behöver jag gå en Jesper Juul-kurs.

Vi har följande dilemma, ett barn som är kvällspiggt och som inte äter särskilt mycket. Jesper Juuls förespråkar att vi ska låta henne äta så mycket hon vill och när hon vill och lägga sig när hon vill. Resultat. Ett barn som är uppe till 23 på kvällen och som vaknar vid småtimmarna och vill äta välling och två trötta föräldrar utan egentid.

I vårt fall har det helt enkelt varit nödvändigt med bestämda mattider och styrd sömn både dag- och natt för att vi överhuvudtaget ska få en fungerande vardag. Det kallar jag sätta gränser för oss själva. Jag håller inte med om att mitt barn är tillräckligt kompetent för att klara att ta ansvar för både sömn och mat själv, vilket ett barn klarar enligt Juul från ca sex månaders ålder.

Jag försöker googla på kritiska röster kring Jesper Juuls metoder men hittar i stort sett ingenting och det är inte så konstigt. Han är svårkritiserad. Han vänder alltid ett resonemang så att det ska passa situationen och det är väl där hans genialitet ligger. Ändå blir jag lite surt provocerad. Kanske för att jag gärna vill tro att mitt barn är mer kompetent än det faktiskt är. Eller så är hon helt enkelt bara två år.

Istället ger jag mig på Martin Forsters Fem gånger mer kärlek. I den här boken är metoden att ge fem gånger mer positiv uppmärksamhet än negativ. För varje gång vi säger nej, gör inte så, akta eller tjatar så ska vi kontra med fem gånger mer positiva tillrop och uppmärksamhet. Svårt, ja visst! Omöjligt? Nej, inte om man tror Forster. En radda bra och konkreta tips får man ändå men jag är inte överväldigad. I stort sett säger både Forster och Juul samma sak fast på olika sätt.

Den boken som ändå hittills imponerat på mig mest är Katerina Janouch utmärkta Barnliv.

Jag saknar dock en bok i stil med Från A till Bäbis av Ann Söderlund och Hanna Widell fast för barn från 1 år och uppåt. Kom igen! Skriv uppföljaren nu!

Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten

Vad är det för en gen som gör att män inte ser när det är dags att byta handdukar eller lakan? Vad är det som gör att män inte heller förstår att när det börjar bli kallt ute behöver man gå igenom garderoben för att se om det behövs göras några inköp. Särskilt barnens garderob?

Så resonerar Gunilla Bergensten i boken Familjens projektledare säger upp sig. Kritiken låter inte vänta på sig. Hon får höra att det är hon som inte släpper in mannen. Att hennes tröskel för rena lakan är högre än mannens och att det bara är hennes sätt som räknas. Men det är inte sant säger Gunilla. För varför nöja sig med sämre?

- Jag skiter i vilket sätt han gör det på bara slutresultatet blir bra! Bara slutresultatet blir lika bra som när jag gör det själv så spelar det ingen roll hur han gör det.

Vi män och kvinnor tror att vi lever i jämställda förhållanden eftersom vi städar, diskar och tar ut lika mycket föräldraledighet men oftast är det kvinnorna som håller koll och planerar inför födelsedagar, matsäckar, gympapåsar etc.

Det är oftast mamman i familjen som planerar för inköp av vinterkläder, ser till att fröken på dagis får present, att det inköps lucianattlinnen i tid och massa sån där annan vardagslogistik. Ofta föreslås lösningen att man ska göra listor och så ska mannen göra hälften eller att kvinnan ska sänka sina ambitionsnivå till männens men det som är så befriande är att hon INTE uppmanar oss att SÄNKA oss till männens nivå utan kräva att vår nivå på familjelogistik ska respekteras!

En brasklapp. Det handlar ju om personliga inviduella nivåer och egentligen inte kvinnligt och manligt. Min personliga nivå är säkert inte samma som ni som läser den här bloggen. Och nej, boken framställer inte allt som männens fel. Det är kvinnorna som curlar männen...

Och hela samhället är uppbyggt på det sättet. Bland annat skriver författaren om att personalen på hennes barns dagis uttryckligen sa till mammorna när det var något viktigt för att papporna förväntades glömma. Sjukt eller hur men flera av er känner säkert igen det? Här hemma har vi nu gjort min man till huvudansvarig för dagiskontakten. Han går på föräldramöten och tar upp saker med personalen, fixar maskeradkläder etc. Ändå var det MIG dom bad namna våra kläder vilket vi inte har gjort. En typisk grejj som skulle kunna vara ett exempel ur boken. En annan sjuk dagisgrejj är att vi medvetet skrivit min mans namn på alla papper men ändå kom räkningen i mitt namn.

Många kvinnor lever som familjens projektledare vare sig dom vill eller inte helt enkelt. Gunilla Bergensten fick nog och sa upp sig och om vad som hände i familjen handlar boken om. Rekommenderar den varmt. Den är en ögonöppnare på flera plan och faktiskt jäkligt rolig också!

Revolutionary Road

Frank och April bor med sina två barn i en välartad förort utanför Connecticut i USA i 50-talet. Allt är som sig bör. Väluppfostrade ungar. Fin trädgård. Frank pendlar varje dag in till sitt jobb på kontoret och April är hemma med barnen. De umgås också nära grannarna Shep och Milly med vilka de har trevliga middagar och tar ett glas fredagsvin när helgen närmar sig.

Men under all denna polerade fasad döljer sig självklart ett mindre världskrig. Ingen av dem är särskilt nöjd med förhållandena vilket tar sig till uttryck i otrohet och en dröm om Paris. Tillslut bestämmer de sig för att flytta men då slår bomben ner. April är gravid och drömmarna går i kras.

Det är en väldigt suggestivt skriven berättelse där man starkt känner den splittring som finns emellan karaktärerna. Man vill ändå så gärna att de ska lyckas för man känner samtidigt med dem. De båda framställs väldigt naiva och kanske inte så "omtyckningsbara" men det fäster ändå starkt och båda karaktärerna lever med mig långt efter att jag läst klart boken.

Hela boken känns nästan som en pjäs. Den skulle göra sig ypperligt på scen (har det gjorts?). Den känns nästan skriven för scenen och inte för film som den också varit aktuell som tidigare i år med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna.

Det är ett litet mästerverk. Jag gillar den sådär ångestladdat. Och slutet. Slutet är fantastiskt!

Ont blod av Erik Wijk

Vilken bok! Om du någon gång undrat vad det var som hände i Jugoslavien på nittiotalet ska du läsa den här boken. Jag vill köpa den till alla som någongång sagt till mig att de aldrig förstod vad som hände och därför aldrig engagerade sig.

Det är intressant det där med engagemanget. Vi som förundrats på historielektionerna hur tyskarna lät förintelsen av judarna inträffa. Varför protesterade ingen? Och varför protesterade inte vi när ett folkmord skedde bara några hundra mil ifrån oss. I samma pittoreska småbyar och stränder där vi några år tidigare legat och solat och badat vid den Jugoslaviska kusten.

Och var det egentligen ett folkmord som skedde eller var det medias haussade bild av serberna som blodtörstiga barbarer och hur kunde vi låta Natos bomber falla över en europeisk storstad bara några decennier efter andra världskriget.

Alla dessa frågor ställer Erik Wijk i sin bok och han beger sig på en resa från Ljublana i Slovenien, via Zagreb i Kroatien, till Sarajevo i Bosnien och Belgrad i Serbien, för att avsluta i Skopje i Makedonien. Överallt ställer han samma frågor och granskar och letar efter orsakerna till de blodiga konflikterna. Svaren han finner är inte okontroversiella och går mångt i mycket ifrån den bild som visades i medierna under pågående krig och att andra länder i Europa, som Tyskland, var i allra högsta grad pådrivande i kriget.

Jag tycker boken ger en väldigt bred och bra bild. Parallellt berättar han också historien om sin familj, sin rika farmor och om konflikterna med sin far, fanatikern, och om sin syster som dör alldeles för tidigt i barnsäng.

Boken har ett fantastiskt språk, ja, jag blir nästan kär i språket. Den är otroligt ärlig och gripande. En av de bästa i år. Jag vill köpa den och ge bort till alla jag känner. Mitt enda aber är att den inte är helt aktuell. Den kom redan år 2001 och mycket har hänt på Balkan sen dess.

Bedårande barn av vår tid - historien om Nocie av David Bogerius

Jag kanske var lite för ung för Noice. Jag var mer en Freestyle-tjej. Jag minns i stort sett bara hur vi lyssnade på den sista av gruppens tre album, Det ljuva livet, och då var egentligen sagan om Noice redan slut. Det kan man läsa i om i David Bogerius utmärkta dokumentär om killarna i Noice, Bedårande barn av sin tid. Allting började och slutade i Gustavsberg.

David Bogerius har intervjuat de bandmedlemmar som fortfarande lever, deras föräldrar, fans, dåvarande flickvänner, producenter och andra som var inblandade i bandets framgångar.

Kanske för att jag aldrig var något fan, blir jag heller aldrig riktigt engagerad. Jag är inte övertygad om Nocie storhet som poppunkband i början av 80-talet, men det är en bra dokumentär om en del av Sveriges pophistoria som det inte skrivits allt för mycket om. Gillade du Noice har du säkert redan läst den!

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin

Uppvuxen i Djursholm men boende i innerstan. Pontus Herin har tröttnat på att betala överpris för sitt boende och söker något nytt. Hans nyfiken gör att han övertalar sin fru att flytta till Tensta på prov och hon går något tveksamt med på saken. Väl på plats konstaterar han att mycket är väldigt likt hur han hade de under sin uppväxt i Djurholm men mycket är också väldigt annorlunda.

De får verkligen möta sina fördomar, få vissa bekräftade och andra förkastade. Kanske mest intressant är hur omgivningen reagerar på deras beslut att flytta. Vissa blir oerhört provocerade och undrar vad det är för lägenhetsklipp de ska göra och tar för givet att det är svartkontrakt inblandat och de bara måste bo i Tensta under en kort period (alla som känner till handeln med hyreskontrakt i Stockholm fattar vad jag pratar om) och andra tror att de skämtar.

I Tensta mottas de med öppna armar. Alla gillar att det är en helsvensk familj som flyttar dig, inte minst på sonens dagis. Ett dagis som är långt ifrån de innerstadsdagis de är vana vid. Här har barnen gott om plats, natur och engagerad personal som har tid eftersom grupperna inte är överfulla.

Boken är en reportagebok och Pontus Herin som är journalist intervjuar också lokala politiker, engagerade och socialarbetare som jobbar i Tensta. En jätteintressant och viktig bok som jag rekommenderar alla!

Första recensionen...

Om Framtiden har redan varit här….

”… kanske mest intressant skriver Elin Fredriksson som skriver om mobiljournalistiken, Andreas Ekström till vardags på Sydsvenskans kulturredaktion som skriver om upphovsrätt och Johan Lif som till vardags jobbar VLT om hur arbetsvillkoren ser ut om tio år för journalister. En viktig bok, och speciellt intressant för den som vill slå mynt av innehåll – journalistiskt innehåll. Alla medie- och företagschefer borde läsa den. Nu förändras allt i grunden tack vare den nya tekniken. Det blir spännande.”

....skriver Bookydarling.

Älskade krig av Johanne Hildebrandt

Liza Marklund har sin reporter Annika Bengtsson. Katerina Janouch har skapat sin barnmorska Cecilia Lund. Johanne Hildebrandt har skapat sin romanfigur Sara Rydberg, snygg tv-programledare som sadlar om och blir krigsreporter. Ett snyggt fodral att paketera kommande romaner i.

Sara Rydberg står ute i kylan efter att blivit avslöjad med att ha en romans med en gift minister. Hon har blivit ifråntagen sitt fancy-pancy programledarjobb och är nu arbetslös. Hon har snart inga pengar kvar att betala den lyxiga lägenheten på Östermalm och är rädd att få behöva flytta till förorten. Då hör hennes före detta svärfar av sig.Hennes ex-kille sen tio år tillbaka befinner sig som soldat för USA i Irak. Sara erbjuds en drös med pengar för att leta upp killen och ge honom ett gäng papper. Utan att ha en aning om vad hon ger sig in i reser hon till Irak.

På vägen träffar hon fotografen Chris som hon inleder ett samarbete med och på den vägen är det. Uppvaknadet och kraschen med verkligheten blir hård för Sara och hon lär sig uppskatta det lilla i livet.

Romanen är skriven i chic lit stuk och är enkel men engagerande. Sara är kanske bara något lite naiv och övertydlig men annars tycker jag att Johanne Hildebrandt beskriver krigslivet riktigt bra och ställer en rad viktiga frågor som varför drar sig vissa människor till krig och vad är det som får somliga att gambla med sina liv som insats.

Förbannade fred, uppföljaren, kommer i oktober.

Väninnan av Eva Franchell

Eva Franchell var kanske den utanför familjen som bäst kände utrikesminister Anna Lindh. Hon var också den som var med då mordet på ministern skedde inne på NK. Hon befann sig helt nära och försökte till och med skylla Anna med sin egen kropp men misslyckades. Det här är hennes berättelse om sin vänskap med Anna Lindh.

En vänskap som började redan 1994 då Eva Franchell börjar jobba som valarbetare. Hon blev kvar i politiken i över tio år och utvecklade en varm ochs tark vänskap med Anna Lindh.

Historien om deras vänskap rullar sakta fram och blir aldrig snaskig, skvallrig eller privat. Franchell kryssar mellan olika stora politiska händelser. Allt från stureplansmorden, estonia-katastrofen, regeringens sydafrika-satsning, utvisningen av egyptierna, Laila Freivalds lägenhetsaffärer till Annika Billström och trängselskatterna.

Som recap över modern svensk historia får man fantastiska sammanfattningar från någon som sett det hela från insidan. Men man lär inte känna Anna Lindh särskilt mer än tidigare. Jag tycker också den känns rätt tillrättalagd. Som om hon velat stöta sig mig någon men ändå pushats att skriva den där boken.