Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten

Vad är det för en gen som gör att män inte ser när det är dags att byta handdukar eller lakan? Vad är det som gör att män inte heller förstår att när det börjar bli kallt ute behöver man gå igenom garderoben för att se om det behövs göras några inköp. Särskilt barnens garderob?

Så resonerar Gunilla Bergensten i boken Familjens projektledare säger upp sig. Kritiken låter inte vänta på sig. Hon får höra att det är hon som inte släpper in mannen. Att hennes tröskel för rena lakan är högre än mannens och att det bara är hennes sätt som räknas. Men det är inte sant säger Gunilla. För varför nöja sig med sämre?

- Jag skiter i vilket sätt han gör det på bara slutresultatet blir bra! Bara slutresultatet blir lika bra som när jag gör det själv så spelar det ingen roll hur han gör det.

Vi män och kvinnor tror att vi lever i jämställda förhållanden eftersom vi städar, diskar och tar ut lika mycket föräldraledighet men oftast är det kvinnorna som håller koll och planerar inför födelsedagar, matsäckar, gympapåsar etc.

Det är oftast mamman i familjen som planerar för inköp av vinterkläder, ser till att fröken på dagis får present, att det inköps lucianattlinnen i tid och massa sån där annan vardagslogistik. Ofta föreslås lösningen att man ska göra listor och så ska mannen göra hälften eller att kvinnan ska sänka sina ambitionsnivå till männens men det som är så befriande är att hon INTE uppmanar oss att SÄNKA oss till männens nivå utan kräva att vår nivå på familjelogistik ska respekteras!

En brasklapp. Det handlar ju om personliga inviduella nivåer och egentligen inte kvinnligt och manligt. Min personliga nivå är säkert inte samma som ni som läser den här bloggen. Och nej, boken framställer inte allt som männens fel. Det är kvinnorna som curlar männen...

Och hela samhället är uppbyggt på det sättet. Bland annat skriver författaren om att personalen på hennes barns dagis uttryckligen sa till mammorna när det var något viktigt för att papporna förväntades glömma. Sjukt eller hur men flera av er känner säkert igen det? Här hemma har vi nu gjort min man till huvudansvarig för dagiskontakten. Han går på föräldramöten och tar upp saker med personalen, fixar maskeradkläder etc. Ändå var det MIG dom bad namna våra kläder vilket vi inte har gjort. En typisk grejj som skulle kunna vara ett exempel ur boken. En annan sjuk dagisgrejj är att vi medvetet skrivit min mans namn på alla papper men ändå kom räkningen i mitt namn.

Många kvinnor lever som familjens projektledare vare sig dom vill eller inte helt enkelt. Gunilla Bergensten fick nog och sa upp sig och om vad som hände i familjen handlar boken om. Rekommenderar den varmt. Den är en ögonöppnare på flera plan och faktiskt jäkligt rolig också!