Tråkig chic lit
Började på 39-årskrisen av Jane Green men kom aldrig in i den. Det var helt eneklt för rörigt. Kanske är jag för trött på kvällarna att jag inte ens klarar lite hederlig chic lit. Eller så var det helt enkelt inte bra.
Tyvärr kände jag samma sak med Marian Keyes senaste tegelsten En förtjusande man. Läste faktiskt över 200 sidor innan jag la ner. Det. Var. Inte. Bra.
Tyvärr kände jag samma sak med Marian Keyes senaste tegelsten En förtjusande man. Läste faktiskt över 200 sidor innan jag la ner. Det. Var. Inte. Bra.
Jättetråkigt att bli besviken över två av mina favoritförfattare.
Har gengrén haft sina glansdagar?
posted by Petra at 17:43
4 Comments:
Har börjat lyssna på den som ljudbok fyra gånger, men gett upp efter några skivor. För några veckor tog jag mig igenom den, mest eftersom jag inte hade någon annan ljudbok just då. Och din beskrivning stämmer bra. Det. Var. Verkligen. Inte. Bra.
Känner som du! Blev också jättebesviken på Keyes! Och är det nåt en chick lit ABSOLUT INTE får vara så är det väl tråkig?!
Jag håller också med! Senaste Keyes är för lång och seg. Jag har också gillat henne förut och fattar inte vad som hänt.
Man lessnar väl på det mesta. Genren känns inte så fräsch längre. Har inte gjort på länge. Har varit dålig på den hela tiden i och för sig. Keyes är ofattbart kass i svensk översättning, marginellt bättre på originalspråk.
Jag läser en hel massa ungdomsböcker just nu, det fyller lite samma funktion som chiclit fast ändå mer kvalificerat om man får tillåta sig ett sådant uttryck.
Skicka en kommentar
<< Home