En trio jag inte ens orkade läsa klart

Jag brukade sluka chic lit men på sistone är det som det bara tar stopp. Inte ens Marian Keyes lyckades passera min trötta hjärna. Den senaste boken En förtjusande man, tung som en tegelsten, kändes bara så dödens långsam och tråkig. Den berättar historien om politikern Paddy de Courcy och fyra kvinnor som kretsar runt honom. Det är journalisten, den första kärleken, älskarinnan och den blivande frun. Boken berättas ömsom av journalisten Grace, första kärleken Marnie och älskarinnan Lola. Jag gillar berättargreppet men historierna i sig är tjatiga, långsamma och tråkiga. Tycker boken tappar tempo just på grund av berättargreppet. En annan författare kanske hade gjort det skickligare.

Men Marian Keyes är ju liksom drottningen av chic lit och det är tråkigt att det inte blir bättre. Jag läser en tredjedel innan jag struntar i resten.

39-årskrisen är skriven av Jane Green som ligger bakom böcker som Babyfeber, Ärligt talat, Mellan raderna och fantastiskt roliga Min smala lycka. Här i 39-årskrisen blir det dock platt fall. Hollys första kärlek Tom dör i en bilolycka. Ett år innan de ska fylla fyrtio år. Hon bjuder in sina gamla vänner för att minnas och tillsammans med en massa vin rullas deras bakgrunder upp.

Det är svårt att hoppa rakt in i människors liv så här. Det är många karaktärer vars historier ska berättas samtidigt och jag tycker inte Jane Green lyckas alls. Det blir bara rörigt och tråkigt och jag lyckas inte uppbåda ett enda engagemang för någon och istället för njutning och avslappnat blir det bara tråkigt att läsa så boken förpassas tillbaka till bokhyllan också.

Inte i kategorin chic lit, utan i någon slags hbt-true-lit hamnar svenska Kristina Hultmans bok Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay. Fantastisk titel. Rörig bok. Jag läser och läser och blir inte kompis med varken stil eller personer. Jag tror dock inte att jag ger den här boken dens rätta chans. Det här är en bok som man nog skulle behöva läsa 50-100 sidor i sträck för att riktigt komma in i den. Mina fem-sidor-innan-jag-somnar-varje-kväll gör att jag aldrig kommer in i den och inte förstår vilka personer som är vilka. Och så är den full med oväsentliga detaljer som bara får mig att automatiskt låta ögonen fara över raderna samtidigt som jag associerat vidare och tankarna far iväg. Nej. Kanske jag tar fram den igen till någon semester då jag har mer tid. Eller inte.