Hultsfredsfestivalen

Det är skönt att känna att man lever lite och inte blivit någon insnöad, medelålders husägare som sitter hemma framför fredagsunderhållningen på TV utan fortfarande känner sig ung och fräsch och följer sina knasiga infall.

Nu blir det off-topic men vårt infall bestod i att efter jobbet i fredags ilkörde vi ner till Hultsfredsfestivalen för att uppleva lite festivalyra och sommarglädje. Främsta anledningen var förstås för min del att Amy Winehouse spelade 23:45!

Det fanns massor av saker som talade emot. Det är 60 mil tur och retur. En dagsbiljett kostar 995:-. Vi kommer bara hinna vara där ett par timmar...

Klockan 17.30, lite försenade, satte vi oss i bilen och stod på ner till Hultsfred med bilen packad med kuddar, duntäcken, musik och extra kläder. Klockan 22.00 hade vi parkerat, köpt biljett och letade upp Hawaiscenen där Ozzy Osbourne precis startat sin konsert.

Nåja, ingen av oss är några hårdrockare och det verkade faktiskt inte vara en sån där vidare värst bra konsert men det var roligt att se blandningen på alla människor i publiken. Gamla övervintrande hårdrockare, nya punkare, stekare och helt vanligt folk.

Vi övergav Ozzy och tittade istället på Princess Superstar, Strike Anywhere och Mohair en liten stund vardera innan vi tog plats för att se Amy riktigt bra på Pampasscenen.

Hon började starkt. Det var nästan magiskt. Drog ett gäng låtar från nya skivan, inklusive titelspåret Back to black och var jävligt nice men hinkade i sig apelsingroggar hela tiden vilket började märkas efter sådär halva setet. Tyvärr spårade det ur bara mer och mer. Hon glömde texter, missade texter, långa pauser mellan låtarna då hon sprang runt och pratade med
bandet som skrattade lite generat, slutade med mellansnack. Gick av mitt i sista låten. Recensionen i Expressen avslutades: "det var nog inte bara apelsinjuice i hennes glas". Trist på en övrigt bra konsert. Blev glatt överraskad att hon lät så bra live. De inspelningar jag sett på YouTube och liknande har varit rätt kassa så jag var rädd att rösten inte skulle hålla men det gjorde den med bravur trots alla screwdrivers!

Precis som alla tidningar skriver så reagerade vi också över att det var så tomt på folk. Nästan ödsligt emellanåt. Jag har inte varit på Hultsfred sen 1992 och upplevde området uppe vid pampas och de små scenerna Stora dans och Teater som mycket mindre än sist. Jag minns att gick mellan Sonic Surf City och Popsicle som spelade på varsin av de där scenerna men hamnade slutligen vid Pampascenen där jag såg Kahled och jag minns det som om jag gick där och vandrade emellan länge. Minnet är kanske långt men dåligt, eller något! Däremot låg ingången från campingen vid den lilla bron när jag var där och det nya området med mattält och Paradisscenen var helt nytt för mig och lite ödsligt.

Vi hade tur med vädret. Det regnade inte en droppe och luften var ganska varm ändå. Vi frös inte särskilt.

Vi såg 50cent rocka loss. Ganska tråkig konsert förutom när han körde sin stora hit In the club, då var det riktigt bra. Vi såg lite på Bonde de Role, ett brasilianskt partyband, The Glimmers, två discjockeyfarbröder, några låtar av en jättestark Marit Bergman och avslutade med Familjen, skånsk elektronika innan vi återvände till vår bil och duntäcken.

Vi körde först till Vimmerby där vi ställde oss på en parkering och sov några timmar innan vi körde hemmåt Stockholm och vi landade på vår egen uppfart kvart över elva.

Igår blev det inte mycket gjort. Vi sov, kollade på film, sov och kollade på film! Idag är det så skönt att det är söndag och en dag ledigt till. Idag ska jag recensera En liten chock, spackla vårt gästrum, köpa färg och kanske rolla en omgång.

Ha en skön söndag!