Gästrecension: Mörkerspår av Inger Frimansson

Emma från Hemfeber har läst Mörkerspår av Inger Frimansson och bidrar här med en liten gästrecension. Det tackar vi för!

Inger Frimansson är den psykologiska deckarens svenska drottning, ska Eskilstuna-Kuriren ha sagt. I så fall måste hon ha ärvt tronen genom någon konstig tronföljd, för hon har inte förtjänat den på något annat sätt. Boken Mörkerspår handlar om Hilja, överviktig, ogift och barnlös kvinna i femtioårsåldern. Hon bor ihop med sin bittra storasyster, arbetar i en blomsteraffär och har en älskare som är gift. Hennes bakgrund är tragisk, modern tog livet av sig, fadern - som var gift med en annan kvinna - dog förhållandevis ung och försvann ur barnens liv. Storasystern tog hand om Hilja och hennes två år äldre bror, men var sadistisk och elak under hela deras uppväxt.

En dag ser Hilja sin barndomsvän Jennifer Ask, nu firad skådespelerska, och försöker få kontakt med henne, men Jennifer låtsas inte om att hon sett Hilja. Det sätter igång en rad smått absurda hos Hilja som börjar bete sig som något av en stalker. När Hiljas bror, som är fastighetsmäklare, får i uppdrag av Jennifer Ask att sälja hennes hus följer Hilja med och genom en rad olyckliga omständigheter blir hon vittne till en otäck händelse som får långtgående konsekvenser.

I boken finns en parallell historia om en man som brutalt våldtar kvinnor i joggingspåren på en anläggning utanför staden. Man får följa hans brott i små stycken. Självklart vävs historierna ihop, men alldeles för sent i boken och alldeles för löst.

Inger Frimansson lägger energin på den socialrealistiska skildringen av Hiljas hopplösa liv med sin bittra syster och tillbakablickar på deras miserabla och känslomässigt torftiga barndom. Det känns väldigt svenskt, väldigt grått och jag begriper inte varför svenska författare gärna grottar ner sig i sorgliga, deprimerande beskrivningar av hur deras huvudpersoner lättar på blåsan på underliga ställen, komplett med livfulla beskrivningar av hur det luktar, eller beskrivningar av sex som gör att det bara känns som att sex är misär.

Tanken är väl att de små brottsstycken som beskriver våldtäktsmannens tankar och gärningar långsamt ska bygga upp en suggestiv stämning inför det hemska brottet som självklart inträffar - det är ju en deckare. Men det lyckas inte. Man hinner tröttna innan själva mordet begås. Och Inger Frimansson lyckas inte alls bygga upp historien kring personerna på ett sådant sätt att man får klura på vem som är gärningsmannen. Det knyts inte ihop över huvud taget. Upplösningen känns hastigt påkommen och hafsigt överspelad. Den psykologiska drivkraften bakom gärningarna, som ju är intressantast i en psykologisk deckare, får man ingen riktig kläm på alls.

Och vad var poängen med att sätta Hilja som huvudperson?

Ska man läsa psykologiska deckare värda namnet rekommenderar jag mycket hellre vilken bok som helst av Val Mc Dermid.

av Emma Rost