Deckarfokus: Helena Sigander

Nästa i tur att utfrågas av En annan sida är deckarförfattarinnan Helena Sigander. Fokus ligger på deckare och den kvinnliga hjältinnan.

1998 gick Helena Sigander en skrivarkurs via Jury och Ordfront och efter det har hon sprutat ur sig böcker. Hon har flera olika hjältinnor som huvudperson i sina böcker bland annat privatdetektiven Eva S:t Clair och tv-journalisten Lorraine Zeck. På Helenas hemsida hittar du en fullständig bibliografi.

Här är några av hennes senaste böcker:

Om Eva S:t Clair/privatdetektiv:
Mordförsök 1999, Antologi
Döda män vittnar inte 1999, Gondolin förlag
I döda blondiners sällskap 2000, Gondolin förlag

Om Maria-Louisa Magnusson/polisintendent:
Marionett 2001, MB-förlag

Om Lorraine Zeck/tv-journalist:
Terrorns tecken 2002, Tre böcker förlag
Sista kallelsen 2003, Tre böcker förlag
En mycket nervös man 2004, Tre böcker förlag

Hur kommer det sig att du skriver deckare?

Svaret är att jag skriver i många genrer. Och det är stimulerande och kräver olika färdigheter och stilar; jag ger mig själv tillfällen att renodla det ena och det andra. Deckaren är speciell eftersom fallet måste avslutas (anser jag) och det finns en början och ett slut på historien. Däremellan är man fullkomligt fri att leka med allt möjligt. Deckaren kanske blir en thriller eller en kriminalare eller en pusseldeckare. Ingredienserna är motiv, medel och tillfälle som kan varieras i oändlighet.

Varför valde du en kvinnlig hjältinna?

Som konstnär, mor och medväninna tycker jag att ingenting annat är meningsfullt i en värld som helt och fullt styrs av manliga normer än att ständigt påminna om könsskillnader, beskriva kvinnors utsatthet, kritisera att kvinnor inte behandlas likvärdigt med män i sjukvården, i domstolar och i arbetslivet; under en vanlig jäkla föredragning med utfrågning! och ge exempel ur kvinnors liv.

Med vanligt liv menar jag inte det vanliga att man ska städa och diska och snyta barn och hinna skita mellan varven för sådant kan en vuxen människa lösa (mognad, kallas det) – utan jag fokusera på den brist på respekt för individen (kvinnan) som alla flickor möter i livet så snart de har slutat skolan (för där lever alla i en slags drömtillvaro).

Jag stödjer, förstås, starkt den personliga tolkningen av det här med jämställdhet. Det kan inte anses som underlägset att under vissa premisser bli en mans slav, men om man blir alla mäns slav har man signalerat att man inte behöver någons respekt och dessutom har man sabbat för andra kvinnor. Det får inte mina hjältinnor göra.

Tror du att valet av en kvinnlig hjältinna gör dig friare i ditt sätt att skriva än om du valt en manlig hjälte?

Nä, inte ett dugg. Jag är konstnär och därför o-begränsad.

Hur fick du inspiration till din senaste bok?

Av en massvåldtäkt där förövarna gick fria och målet lades ned och kvinnan därmed aldrig återfick/återfår sin förlorade heder.

Vilka egna förebilder har du själv i ditt skrivande och vilka förebilder har din hjältinna?

Mina förebilder är poeterna som gnider hjärnbarken blå tills de hittar le mot juste samt en glasklar röd tråd. Mina hjältinnor saknar förebilder. De försöker skapa sig en bild av sig själva, och det misslyckas de med för mallarna de tänker pressa sig in passar inte dem. De är varken trådsmala, rika, superintelligenta, eller tillhör någon elit och lyckas sådär med kärleken. De är offer för manssamhället men ganska lyckliga för att de kan ljuga bra.

Helena Siganders hemsida hittar du här: www.sigander.com

Mer om kvinnliga deckarhjältinnor hittar du här.