fredag, maj 25, 2007

Tre deckare

Kombinerad recension av de tre senaste deckarna jag läst. Gemensamt för dem är att de har kvinnliga författare och kvinnliga huvudrollsinnehavare. Jag pratar om Helene Turstens Man med litet ansikte, Leena Lehtolainens Studio Näktergalen och Camilla Läckbergs Tyskungen.

Man med litet ansikte
Det här är Helene Tursten åttonde bok om kriminalinspektör Irene Huss, hennes man, stjärnkocken Krister och deras två tonårstvillingdöttrar som nu är på väg att flytta hemifrån. Återigen hamnar Irene mitt i smeten familjeliv och karriär.

En pensionerad polisman hittas överkörd och i sökandet efter bilmarodörerna hittar man en ung flicka mördad som visar sig ha koppling till en annan flicka som ligger misshandlad på sjukhus. En stor traffickinghärva börjar nystas upp. En av europas största halickar verkar vara i stan (Göteborg) och Irene försöker febrilt lösa fallet tillsammans med sina kollegor.

Boken är spännande från sekund ett, precis som hennes deckare brukar vara. Det är ju inte direkt nån hemlighet att jag är ett stort fan av Tursten och som Tursten-fan blir man inte på något sätt besviken. Handlingen är väl sammansatt, komplotten är fin och upplösningen mycket snygg men Irene har hela tiden sitt stöd från familjen som ställer upp på henne i vått som torrt trots att hon missar både familjemiddagar och fjällenresor!

Studio Näktergalen
Leena Lehtolainen har skrivit åtta böcker om kriminalkommissarie Maria Kallio varav bara fem är översatta till svenska. Studio Näktergalens tema tangerar nästan Turstens, prostitution och rysk maffia.

En känd lyxprostituerad kvinna, Lulu Nightinggale ska vara med en tv-debatt men hittas död precis innan hon ska framträda. Panik och kaos uppstår hos både produktionsbolag och hos polisen. Maria Kallio är relativt nybliven chef på kriminalpolisen i Esbo utanför Helsingfors och måste dra i alla trådarna.

Samtidigt hamnar en annan misstänkt prostituerad traffickingfall på sjukhus svårt knivskuren. De båda fallen nystas ihop i en salig härva av misstänkta sexköpare, tv-produktionschefer och rysk maffia. Dessutom våndas Maria över att hon aldrig hinner vara hemma, svärmor måste barnvakta och maken jobbar på annan ort och umgås kanske lite väl mycket med en nära kvinnlig kollega?

Snyggt, enkelt, smidigt, rappt och feministiskt aktuellt. Leena Lehtolainen verkar inte vara så upptäckt och läst i Sverige ännu trots hennes fem översatta böcker. En pärla som många har missat!

Tyskungen
Detta är Camilla Läckbergs femte bok. Jag har tidigare skrivit att det tyvärr blir sämre och sämre för varje bok hon skrivit men i och med Tyskungen tycker jag att det spåret bryts här och nu. Här rycker hon upp sig efter den trista och förutsägbara Olycksfågeln.

Det jag framför allt gillar är att hennes rollfigur Erika äntligen får kliva fram och ta mer plats efter att varit bifigur i så många böcker. Tanken är att maken Patrik ska vara pappaledig och ta hand om den gemensamma dottern medans Erika skriver på sin nya bok men det går inget vidare. Erika börjar forska i hennes mammas uppväxt och Patrik kan inte låta bli att sticka näsan i blöt i den pågående utredningen av ett mord som nyligen skett i deras kära Fjällbacka.


Väldigt snyggt så vävs Erika och Patriks intressen ihop. Erikas mamma och hennes vänner visar sig spela roller i mordutredningen och Erika och Patrik kan bedriva utredningsarbete sida vid sida. Fortfarande uppstår det irriterande att huvudrollerna upptäcker saker som läsaren aldrig får veta men jag tycker hon tonar ner det mer i den här boken och löser det mer som cliffhangers med svar direkt i påföljande kapitel vilket är skönt.

Intrigen är bra och bara några sidor före slutet undrar jag hur hon ska få ihop allting men det får hon. Det här är en av Camilla Läckbergs bästa böcker på länge.

Gemensamt för alla tre böckerna är tre kvinnor som vågar ta plats och prioritera karriären före familjelivet. Dock inte utan viss vånda och dåligt samvete. Jag tycker dock alla tre är goda förebilder och alla tre tar upp aktuella och relevanta aspekter av livspusslet och familjepolitiken idag. Läs dem!


Etiketter: ,

7 Comments:

Blogger Lotten Bergman said...

Men ... språket? Är alla ok vad gäller svenskan?

(Förlåt, jag är så petig och längtar efter en deckare utan att behöva ha rödpennan i hand.)

/Hälsningar från en helt rubbad person, sittandes på höga hästar





Oj, nu måste jag berätta om världens finaste WV: oohak!

6:55 em  
Blogger Petra said...

Alltså inga deckare är väl kända för att vara särskilt språkligt berikande!

Läckberg läses inte för språkets skull. Tursten är helt ok. Lehtolainen är lite torr på ett trevligt sätt.

WV: weuskwm

10:44 fm  
Blogger Helena said...

Du kanske är rätt person att fråga: Vet du hur Tursten uttalas? Är det som tur + sten eller som Torsten med u eller..? :)

8:22 fm  
Blogger Petra said...

Jag tror det uttalas med U och hårt R, inte som Torsten där det blir sche-ljud av rs utan hårt, som Ursula eller Tur+sten!

11:20 fm  
Blogger Hans Persson said...

Jag håller med om att det var trevligt att Erika fått en större roll igen, som i Isprinsessan.

Jag noterade för övrigt att det fanns flera stycken ställen i Luftslottet som sprängdes där personerna i handlingen berättade saker läsaren inte fick reda på, vanligen i form av en mening i stil med "de pratade i flera timmar".

2:17 em  
Blogger Petra said...

Ja, det gjorde det faktiskt i Luftslottet...tänkte inte på det. Fast jag störde mig inte lika mycket på det i den boken konstigt nog!

4:06 em  
Blogger Hans Persson said...

Jag störde inte heller på det, även om det skedde onödigt många gånger. Däremot undrade jag vad det var som gjorde att jag inte störde mig på det, eftersom jag faktiskt klagat på det tidigare.

4:16 em  

Skicka en kommentar

<< Home

Bloggtoppen.se Litteratur Bloggrank.se Blogglista.se Reggad på Commo.se

Litteratur Blogg Topplista Blogvertiser