Den väntade

Det lyser igenom lite för mycket att Kathleen McGowan velat göra en Dan Brown och få en storsäljare på samma tema som Da Vinci-koden. Den väntade innehåller allt för tydligt allt för många likadana element som i Browns bok.

Till exempel en man och en kvinna med en spänd och med en underton av sexuell relation, en massa springade i korridorerna bland tavlorna på Louvren, en massa resanden runt omkring i franska landsbyggden, rosenlinjer och meridianer kors och tvärs genom halva europa, symboler i katolska kyrkor, konstiga gåtor, krypton och anagram men framför allt kanske likheten är historien om Maria Magdalena.

Boken handlar om Maureen Paschal som är författare och håller föredrag om världens kvinnnohistoira. Genom en rad uppenbarelser får hon kontakt med en fransk präst och hon reser dit för att utforska historien. Maria Magdalenas evangelium finns begravt någonstans och det visar sig att mängder med människor dött för att detta envangelium, som tros innehålla sanningar om hur det gick till när Jesus levde och utsågs till Messias, och som vissa krafter inte vill ska avslöjas.

Boken håller en lätt feministisk ton rakt igenom, vilket förvisso är trevligt, men när huvudrollsinnehavaren i början inte känner igen en bild på en ung Jeanne d Arc tappar boken trovärdighet. Särskilt när hon tidigare beskrivt Maureens fashination för historiska kvinnor som Marie Antoinette med flera.

Den stora behållningen är Maria Magdalenas historia som berättas parallellt från år 26 och framåt. Den är både välskriven, stringent, intressant och kontroversiell. Jag hade uppskattat boken mer om jag sluppit dessa Da Vinci-kodsliknelser. En roman om bara Maria Magdalena hade räckt utmärkt och det hade säkerligen blivit riktigt bra.