Alla var där

Om man nu har skrivit en total succébok, varför, varför, varför ska det vara så svårt att skriva en uppföljare som åtminstone närmar sig lite av debutens framgång och glans?

Sophie Kinsella kunde det toppa En köpgalen kvinnas hemliga liv med uppföljaren Mina hemligheter. Helene Fielding kunde inte skapa en ny Bridget Jones med Olivia Joules fria fantasier (även om just jag gillade den bättre). Mil Millington kunde det defenitivt inte efter den roliga Saker som min flickvän och jag grälar om.

Djävulen bär Prada blev en enorm succé. Den låg sex månader på topplistan över inbundna böcker. Den har översatts till trettio språk och blivit film med Meryl Streep. Den var ny, fräsch och visade en bild av den till synes glamourösa karriärsvängen på ett nytt och roligt sätt. Höga förväntningar alltså på uppföljaren Alla var där.

Men Lauren Weisberger kan inte heller. Ack så förutsägbar, dötrist och urtråkig. Det är rakt av en exakt kopia på Djävulen bär Prada, bara en annan miljö och arbetsplats.

Hon får ett jobb hon egentligen inte vill ha och föraktar.
Hon försummar och sviker sina vänner.
Hon går från den töntigt felklädda till den snygga, heta, trendiga.
Hon har en homosexuell sidekick som hjälper och pushar henne.
Hon spelar hela spelet fast hon inte vill och föraktar.
Hon har en nära kollega som backstabbar henne gång på gång och är elakaste elakaste.
Hon har en enormt krävande chef.
Och slutet är identiskt när hon dramatiskt vänder på klacken, kastar mobiltelefonen och drar från platsen.

Usch, vilken besvikelse! Läs något annat istället.