Bahngra, bolly, rai och oro

Jag ska avlägga ett nytt löfte till mig själv. Kanske ett 30:e maj-löfte eller ett inför-sommaren-löfte.
- Gå på mer av Stockholms kulturella utbud. Sitt inte hemma och tråka!

Som i höstas; jag var för lat för att gå på Mariam & Amandou. Det ångrar jag fortfarande att jag inte gick fast jag köpte biljett och sen inte orkade hämta ut den och inte hade någon direkt att gå med och var för blasé för att gå själv.

Jag gillar ju svängig world music. Bahngra, bolly, rai och oro's.

Smygstartade löftet lite i lördags då jag och Emma var på Balkan Gypsy Night på Berns. Kalasbra. Den makedonska saxofonisten Ferus Mustafov, också kallad King Ferus, jazzade loss tillsammans med balkanbandet Süperstar Orkestar.

Ferus pappa var den som började spela saxofon i de olika bröllopsorkestrarna som man ofta ser följa bröllopssällskap eller bara spela i gathörn eller på krogar över hela balkan. Traditionellt sett så är det tubor och trumpeter som används med Ferus pappa Ilmi Jasarov slängde in lite saxofon på 50-talet sådär och det blev succé.

Och succé var det i lördags på Berns. Vilket drag det var på dansgolvet. Jag hade träningsvärk dagen efter i knän och lår efter allt ringdansande. Publiken var extremt blandad. Från jugoslaviska baba's till turkiska tonårsstjejer med bling-bling och alldeles för mycket smink. Ett gäng riktigt duktiga dansanta killar och några äldre män som såg ut som maffian och gav Ferus tusenlappar i dricks. Några svenska kulturtanter i sjalar, långt hår och långkjol svischade runt tillsammans med en äldre svensk man som headbangade sig igenom hela konserten. Extremt god stämning och härligt sväng. Vi vill ha mer sånt!

Och igår visade Svt konsert med en av mina favoritartister Kahled. Jag såg honom live första gången på Hultsfredsfestivalen 1992 (för övrigt den enda gången jag satt min fot på den festivalen). Det var ett fantastiskt ögonblick. Det var mitt på eftermiddagen, strålande sol och jag hade gått ifrån mina tråkiga kompisar som bara ville se Popsicle och Sonic Surf City, två band som intresserade mig föga. Jag gick runt ensam på festivalområdet och käkade chili ur en papptallrik och landade i gräset vid Stora scenen i strålande solsken och en helt fantastisk Kahled på scenen. Det blev självklart skivbutiken när jag kom hem.

Igår visade de delar ur hans fantastiska konsert tillsammans med Rachid Taha, också en fransk-algerisk artist som kanske mest är känd för en fantastisk cover på The Clash Rock the Casbah. Lite trist var dock att filmskaparen helt valt bort att visa Faudel som faktiskt också var med på den där konserten i Paris 1998 som klassas som en algerisk musikalisk revanch i Frankrike. Hela konserten finns att köpa på cd, 1 2 3 Soleil heter den och då är alla tre, Kahled, Rachid Taha och Faudel med.

Snart är det dags för Re: Orientfestivalen här i Stockholm på Mosebacke. För mig är det många okända artister som ska uppträda men jag läser på och blir lite sugen på att gå och se Ojos de Brujo från Spanien som presenteras som en "respektlös mix av flamenco, katalansk rumba, rapp, scratching, funk, reggae och ett blixtrande samspel". Låter hur bra som helst. Jag måste gå dit.

Re: Orient har tillsammans med Ordfront gett ut en bok om den samtida orientalismen och den "svenska" synen på arabvärlden och den främmande orienten men även vice versa. Den heter Orientalism på svenska och innehåller texter av bland annat Astrid Trotzig, Cecilia Udden och Christian Catomeris. Finns att köpa här.

Andra böcker jag hittat om world music är:
Rough Guide to World Music Volume One: Africa, Europe & The Middle East av Simon Broughton och Mark Ellingham eller World Music: A Global Journey av Terry E. Miller och Andrew Shahriari.