Starstrucked by Joyce Carol Oates

– Jag tror inte lyckliga människor skriver böcker, säger Oates. De har inte tid.

Hennes liv verkar inte vara olyckligt. I hennes dagböcker berättar hon om dinnerparties och stort socialt umgänge med flera författarkollegor och man törs bara fantisera om vilka spännande intellektuella samtal som försiggår runt det där middagsbordet.

Den norska samtalsledaren Hans Olav Brenner frågar om de brukade diskutera vädret och hon svarar att de ständigt återkom till vädret emellan prat om presidentkandidater och politik. Diskussionerna finns inte återgivna i dagböckerna. Vissa konversationerna kan man helt enkelt inte ”capture in print” som Joyce Carol Oates uttrycker det.

Hon är liten och vän där och sitter på scenen. Smal, ser nästan sjuk ut. Ändå går det ett sus genom lokalen när en ung tjej ställer frågan rakt på.
- Do you have an eating disorder?

Joyce Carol Oates tar frågan som det proffs hon är. Hon tror att alla kvinnor i någon mån har ett eating disorder och att anorexia egentligen handlar om att späka sig själv och att folk alltid har gjort det i alla tider i religiös mening.

Samtalet flyter på. Brenner är lågmäld och tillbakalutad men lyckas ändå få Joyce Carol Oates ur balans ett par gånger. Hon skyller på hans pojkaktiga utseende och charm och låtsas bli generad. Jag anar jag en distans. Ett sätt att inte vara allt för privat, att inte låta publiken komma för nära. Men så börjar hon gråta när hon pratar om sin älskade katt Muffin och skrattar generat när hon berättar att hon ett tag brukade hänga på gym.

Jag måste understryka att det är väldigt, väldigt svårt att föreställa sig Joyce Carol Oates springa på ett löpband men under en period i hennes liv var det där hennes böcker kom till i hennes huvud.

Det är tre böcker som samtalet kretsar kring, hennes dagböcker, Blonde och Dödgrävarens dotter. Joyce drar paralleller mellan Norma Jean Baker och sin farmor som Dödgrävarens dotter handlar om. Både Norma Jean och Rebecca omvandlar sig själva till att bli någon annan, en spelad roll vilket fascinerat Oates. Blonde var egentligen tänkt att sluta när Norma Jean Baker fick sitt nya namn Marilyn Monroe men då var hon så fast i skrivandet att hon inte kunde sluta. Joyce Carol Oates är övertygad om att Marilyn Monroe inte tog sitt liv utan att det var en olyckshändelse med för många sömntabletter. En massiv research gjordes inför boken där hon såg alla Marilyns filmer på dvd och besökte alla nyckelplatser i Los Angeles och New York.

Den där frågan om researcharbetet ställde faktiskt jag. När det var dags för publikfrågor och mikrofonmannen närmade sig insåg jag att det gällde att vara blixtsnabb. Jag hade både hjärtklappning och kände mig totalt starstrucked när mikrofonen nådde min hand men det känns väldigt bra så här efteråt att få ha varit en av ungefär sex-sju stycken ur publiken som fått tala direkt till Joyce Carol Oates. Känslan var inte helt olik den jag hade när jag lyssnade till Jung Chang på bokmässan för några år sen.

Min fråga handlade om hur mycket research hon gör inför varje bok och då berättade hon om arbetet inför Blonde medans boken Missing mom inte behövde någon research alls. Hon uppskattade researcharbetet mycket och sa att det var en av de roligaste sakerna med att skriva böcker.

Skrivandet ja, hon är ju så ofantligt produktiv och hon berättar att hon ägnar 99 procent av tiden till att skriva om och fila på formuleringarna. Ofta lägger hon manusen åt sidan, länge, innan hon plockar fram dem igen. Dödgrävarens dotter låg i byrålådan i ett och ett halvt år innan hon valde att låta publicera den och hon avslöjade att hon har flera manus liggande nu på tillväxt.

När hon inte skriver undervisar hon på Princeton i Creative Writing och berättade lite om olika skrivövningar hon ger sina nybörjarstudenter. Hon har även en grupp med ”advanced writers” men de kan man inte ge övningar hur som helst, skämtar hon och berättar sen att bland annat Jonathan Safran Foer och Jodi Picoult varit studenter till henne (och Jennifer Weiner som man kan se här).

Hon är litteraturprofessor men har ofta blivit kallad ”detroit housewife” eller ”faculty wife” när hon recenserats i tidningarna. Och hon jämförs ständigt med män. En journalist konfronterade henne med att hon skrev precis som en man och Oates svar var genialiskt: What man?

Just att hennes texter jämförs med mäns är något hon ofta får höra. När hon skrev boken Om boxning sa Norman Mailer att det var en bok som han själv kunde ha skrivit. Det skulle alltså vara en komplimang.
- Man måste ha humor, konstaterade Joyce Carol Oates krasst.

Och humor hade hon. Och trots att hon är verkar så skör där uppe på scenen har hon den vassaste av pennor, en briljant hjärna och ett språk som flödar av fantastiska metaforer och jag önskar att jag hade fått ställa fler frågor där nere ifrån salen till henne på scen och då skulle jag ha frågat om hon funderade på nobelpriset och vilka böcker som hon själv är mest nöjd med.

Chansen lär nog inte komma igen. Det här var en once-in-a-life-time-experience.

Andra som bloggat om tillställningen på Kulturhuset är:
- Snowflakes in rain: Joyce Carol Oates på Kulturhuset
- Wind up women: JCO var underbar
- Bokstavligt talat: Joyce Carol Oates
- Boktoka: En kväll med JCO
- Textappeal: Jovialiska Joyce på Kulturhuset i Stockholm