En trio i Oates

Några månaders Oates-resa tar nu paus. Jag norpade åt mig Fallen på Bokbytardagen i mars och bestämde mig för att ge den omtalade Joyce Carol Oates en ny chans efter ett tidigare misslyckat försök med Blonde för några år sedan. Efter att ha hört att de tre böcker som Joyce Carol Oates själv var mest nöjd med var Fallen, Blonde och Dödgrävarens dotter, blev det ett lagom avgränsat Oates-projekt att sätta tänderna i.

I fredags läste jag ut den sista av böckerna och här kommer en trio recensioner i den ordningen jag läste böckerna.

Fallen
Ariah förlorar sin make i Niagarafallen och väntar i sju dagar och nätter för att man ska hitta hans kropp. Hon möter under tiden en man som förälskar sig i henne och det osannolika händer att hon blir kär tillbaka och de gifter sig och får barn alldeles för tätt inpå hennes första makes bortgång. Sen rullar deras liv på. Det är tre, fyra, kanske fem böcker i en. Historien snirklar sig fram och tar nya vändningar hela tiden.

Jag tycker bitvis det är långt och rörigt och att hon inte alls orkar hålla historien levande hela tiden. Från att ha börjat magiskt och beslöjat, tagit en vändning i Erin Brockovic-stil till att avslutas i något ungdomsuppror. Men då har jag tappat intresset för länge sen.

Dock är språket för det mesta helt fantastiskt. Varenda ord känns vägt på guldvåg. Det är en njutning att läsa men berättelsen hade mått bra av att kortats och kanske till och med delats upp.

Blonde
Det här är Oates mockumentary om Norma Jane Baker som sedan blev Marilyn Monroe och det är svårt att inte färgas av Oates berättelse när man i framtiden läser om Monroe. Det är ett fantastiskt personporträtt. Så mycket värme och känsla. Fast först måste man komma över den mördande tråkiga inledningen. Jag vill också ofta stoppa och googla på Marilyn och jämföra berättelsen med den verkliga Marilyn (vilket inte är helt lätt). Den är inte helt lättläst och tar språkliga vändningar emellanåt som det tål att spekuleras i varför. Varför är bitar av texten skrivna med alla ”och” utskrivna som & till exempel.

Jag älskar sättet Oates spränger in tankar och funderingar kursivt, vilket förstärker känslan av autenticitet, men även här känner jag att det bitvis blir lite långsamt och utan tempo. Trots det är det en fantastisk bok som alla borde läsa.

Dödgrävarens dotter
Vansinnig tråkigt. Oredigerat manus. Förstår ingenting.
Det är några av de åsikter jag hittar när jag googlar Dödgrävarens dotter, den tredje boken jag läser av Joyce Carol Oates och nu har jag verkligen fått blodad tand. Jag finner ingenting tråkigt eller oredigerat över den. Jag älskar varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk.

Jag tycker aldrig det blir långtråkigt som det kunde bli i Fallen eller Blonde utan här tycker jag Oates håller bra tempo hela tiden. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna.

Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!

Vad händer nu då? Jo, nu blir det Oates-semester ett tag men sen ska jag ge mig på Svart flicka, vit flicka och hoppas att jag är klar lagom till Älskade syster kommer ut på svenska.