Linje lusta
Stella och Stanley är kära. Jättekära. De bråkar. De slåss. De skriker åt varandra men de förenas hela tiden i öm passion. Stella har lämnat överklasslivet för att leva med Stanley i en ganska torftig lägenhet på Paradistorget, längs med spårvagnspåret för linjen som heter Lusta. Med det tåget kommer en vacker dag Stellas syster Blanche intravandes med sina pälsar, vackra smycken och många klänningar.
Blanche är först förfärad över Stellas torftiga liv och Stanleys burdusa och osofistikerade arbetarstil men kan ändå inte hjälpa att hon är attraherad av Stanely. Han å sin sida avskyr Blanche förljugenhet och översittarstil men kan inte hjälpa att han också attraheras. Så småningom krackelerar ytan och Blanche visar sig ha fler en ett skelett i garderoben.
Linje lustas originaltitel är A streetcar named Desire och skrevs av Tennesse Williams 1947. Han växte upp i amerikanska södern och många av hans pjäser handlar om rika överklass i sydstaterna. Pjäsen Linje lusta har flera teman; klasstillhörighet, alkoholism, galenskap, otrohet och ångest om vart annat. Men framför allt är drivkraften i pjäsen lust och attraktion.
Stadsteatern sätter just nu upp pjäsen med Helena Bergström i rollen som Blanche. Hon spelar mot Francisco Sobrado och tråkigt nog finns inget av den attraktionskraft som förklarar hela pjäsen i Helena och Franciscos rolltolkningar. Det slår inga gnistor alls. Tyvärr blir det hela bara oförståerligt och stundom skämtsam mitt i något som bara ska vibrera.
Lyckas man bortse från detta så gör Helena Bergström en strålande insats som den dekadenta, fladdriga och nervösa skåpsupande Blanche. Imponerande är också Elisabeth Karlsson som spelar systern Stella. De båda tillsammans med grannfrun Eunice (spelas av Lena Nilsson) är föreställningens stora behållning. Männen i pjäsen imponerar inte alls. Samuel Fröler spelar Blanche uppvaktare Mitch och framställs som en svettig, putslustig liten gubbe och Francisco Sobrado går igenom pjäsen med samma ansiktsuttryck rakt igenom, stakar sig och sluddrar.
- Det här är ingen komedi! vill jag skrika upp till scenen i andra akten; men jag får svar på tal då det dramatiska slutet får mig att tappa andan och jag storgråter inför Helena Bergström och Elisabeth Karlssons fantastiska skådespeleri och skicklighet.
Det saknas en del hetta - men vi får igen det genom fantastiska kvinnotolkningar!
Blanche är först förfärad över Stellas torftiga liv och Stanleys burdusa och osofistikerade arbetarstil men kan ändå inte hjälpa att hon är attraherad av Stanely. Han å sin sida avskyr Blanche förljugenhet och översittarstil men kan inte hjälpa att han också attraheras. Så småningom krackelerar ytan och Blanche visar sig ha fler en ett skelett i garderoben.
Linje lustas originaltitel är A streetcar named Desire och skrevs av Tennesse Williams 1947. Han växte upp i amerikanska södern och många av hans pjäser handlar om rika överklass i sydstaterna. Pjäsen Linje lusta har flera teman; klasstillhörighet, alkoholism, galenskap, otrohet och ångest om vart annat. Men framför allt är drivkraften i pjäsen lust och attraktion.
Stadsteatern sätter just nu upp pjäsen med Helena Bergström i rollen som Blanche. Hon spelar mot Francisco Sobrado och tråkigt nog finns inget av den attraktionskraft som förklarar hela pjäsen i Helena och Franciscos rolltolkningar. Det slår inga gnistor alls. Tyvärr blir det hela bara oförståerligt och stundom skämtsam mitt i något som bara ska vibrera.
Lyckas man bortse från detta så gör Helena Bergström en strålande insats som den dekadenta, fladdriga och nervösa skåpsupande Blanche. Imponerande är också Elisabeth Karlsson som spelar systern Stella. De båda tillsammans med grannfrun Eunice (spelas av Lena Nilsson) är föreställningens stora behållning. Männen i pjäsen imponerar inte alls. Samuel Fröler spelar Blanche uppvaktare Mitch och framställs som en svettig, putslustig liten gubbe och Francisco Sobrado går igenom pjäsen med samma ansiktsuttryck rakt igenom, stakar sig och sluddrar.
- Det här är ingen komedi! vill jag skrika upp till scenen i andra akten; men jag får svar på tal då det dramatiska slutet får mig att tappa andan och jag storgråter inför Helena Bergström och Elisabeth Karlssons fantastiska skådespeleri och skicklighet.
Det saknas en del hetta - men vi får igen det genom fantastiska kvinnotolkningar!
posted by Petra at 17:33
5 Comments:
Såg ett bekant namn här! Grattis!
Jag läste en gång att den här pjäsen handlar om hur man förstör en kvinna - nämligen Blanche.
Äktenskapet är ett misshandelsäktenskap, och när Blanche kommer (och ser rakt genom Stanley) hotas han. Därav våldtäkten.
Så kan man också se det. Men det vanliga är ju att fokusera på Blanches s k dekadens och Stanleys "manlighet"!
Helena: Ja! Tack! Visst är det helt sjukt!
Ab: Intressant! Så har inte stadsteatern tolkat och framställt pjäsen. Däremot framstod Stanley verkligen som en otäck person och Blanche som fullkomlig tokig - men inte pågrund av Stanley utan på tidigare erfarenheter!
Jag har också den tolkning ab framför i huvudet när jag tänker på pjäsen som jag såg en gång för länge sen. Skam till sägandes avstod jag från den här uppsättning ety jag har så svårt för Helena Bergström. Moget.
Jag har väldigt svårt för Helena Bergström på film men på scenen har jag sett henne nu både som Blanche och som Hamlet och hon är faktiskt jättebra!
Skicka en kommentar
<< Home