Flyga drake av Khaled Hosseini

Så var det äntligen dags att läsa den haussade boken Flyga drake som fått åtskilliga försäljningssuccer runt om i värdlen. Vilken bergochdalbana!

Först gäspar jag bara! Första halvan är så ointressant att jag bara vill lägga ifrån mig den hela tiden, men något måste ju finnas där så jag läser vidare. Fast ärligt funderar jag flera gånger på att strunta i boken.

Det handlar om Amir och Hassan som växer upp tillsammans. Amir som rikemansson och Hassan som son till familjens tjänare. De leker tillsammans, går på biograf Park och ser sin första westernfilm (varför heter alla biografer Park?) och deltar i draktävlingar tillsammans. Det kunde varit spännande och intressant men det är bara män, män, män, rakt igenom hela första halvan och huvudpersonen Amir är fruktansvärt osympatisk och tråkig att jag funderar på att lägga ifrån mig boken flera gånger. Den enda kvinnan som beskrivs i bokens första del är en lösaktig hora. De andra är bara män, män, män och jag tycker det är så långtråkigt men envisas med att läsa vidare.

Och det är jag glad för. Efter hälften ungefär, när fadern dör och Amir träffar sin blivande fru börjar det bli lite mer uthärdligt. Amir börjar bli mer mänsklig och man börjar ana åt vilket håll det barkar. Då vänder liksom språket på något sätt och blir målande, beskrivande och fantastiskt vackert. Historien blir också mer intressant och otroligt fängslande och det slutar såklart med att jag tjuter en skvätt över berättelsens avslutning.

Ena halvan dödens tråkig och andra halvan fantastiskt bra, är min lite splittrade recension av boken.