Jag går bara ut en stund

Jag tänkte läsa den här boken för två år sedan när jag var gravid. Jag hade nog inte riktigt koll på vad den handlade om men en kompis som såg boken i min väska bad mig avstå och läsa den senare och det är jag glad för idag. Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en fantastisk skildring av att längta efter, kämpa och slåss för att få det där barnet som andra bara slarvar sig till.

Isobel och Erik försöker få barn länge. Månaderna går och när de tillslut lyckas efter ett par missfall märker de på rutin-ultraljudet att barnet saknar lungor och de tvingas ta bort det. Alla gravidas mardröm. Sorgen är olidlig och Isobel söker tröst i en annan man samtidigt som de måste börja om på nytt.

Ärligheten och utlämnandet slår en i magen med en kraft som är svår att beskriva. Boken grundar sig i en blogg och hänvisar mycket till referenser på nätet som diskussionsgrupper etc. Det känns levande och på riktigt. Jag kommer på mig själv att återigen läsa snabbare för att jag vill så gärna komma till det där lyckliga slutet. Jag orkar inte ta in all smärta.

Det är en bok att hämta tröst i och att bli stärkt ur. Även om man inte har haft samma erfarenheter finns det saker att känna igen sig i för alla tror jag. Förlaget beskriver Jag går bara ut en stund som en kärlek som riskerar att drunkna och en kärlek som kan övervinna allt och tillslut övervinner den.