Borat

Vi såg Borat igår. Filmens långa titel är Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. Det är en fejkdokumentär som handlar om Borat som åker till USA för att göra en dokumentär om amerika och amerikaner för sitt eget land Kazakhstan. Så långt allt roligt.

Borat går över alla gränser för vad som är roligt och kul. Han är så inpolitiskt korrekt man kan bli och fullkomligt skövlar allt där han drar fram. Meningen är att man ska skratta åt det hela men jag sätter skrattet i halsen hela tiden. Dels för att jag inte är så mycket för slapstickhumor och dels för att jag inte garvar åt alla stackars chockade, galna, inskränkta och knäppa amerikaner.Och för att vissa av dem är så inskränkta och galna att man blir rädd.

Det är väl det som är hela poängen med filmen. Visa på vilket galet folk amerikanerna är i USA. Fast det har ju andra gjort så mycket bättre. Michael Moore till exempel.

Jag störde mig oerhört på att de inte för en gångs skull bestämde huruvida de skulle jobba med ett formspråk som dokumentär, eller om det var ett långfilmsspråk. I en fejkad dokumentär kan man helt plötsligt inte visa scener från flera olika kameravinklar och perfekt ljussättning på ställen där det inte finns. Sånt stör mitt öga.

Jag störde mig också på att man snott och besudlat musiken från Zigernarnas tid på flera ställen. Goran Bregovic musik är så strakt förknippad med helt andra saker för mig att jag blev skitstörd. Musiken överlag i filmen var däremot skitbra tyckte jag!

Visst, jag garvade en del, men så jäkla roligt som alla säger tyckte inte jag att den var. Trots allt tror jag att Borat är en bra och viktig film på många sätt. Budskap genom chock!