Tredje november...
Idag skulle också en klasskompis till mig fyllt 32 år. Vi gick både på lekis och hela grundskolan tillsammans. Vi umgicks i perioder en hel del men har efter att vi gått ut nian knappats haft någon kontakt alls. Hon var den där tuffa tjejen som alla ville vara kompis med. Den snyggaste, den modernaste, den modigaste, den populäraste.
På återträffen vi hade tio år efter att vi gått ut nian så var hon den enda som inte hade någon flashig utbildning eller något flashigt jobb eller som inte lämnat stan. Hon hade ett par barn och samma kille sen nian. Jag minns hur hon beundrat lyssnade på alla och sa: Alla är så lyckade! Alla har gjort så mycket! Utom jag...jag har bara fött barn!
Jag minns det så väl, för jag minns också hur jag tyckte att det var så symptomatiskt. Tjejen som hade allt i skolan, som alla var så avundsjuka på, som alla ville vara med, få lite av hennes stjärnglans - där satt hon tio år senare och var avundsjuk på oss!
Det är över sex år sedan. Vi var många på klassträffen som då träffade henne för sista gången. Det visste vi inte då. I somras såg vi dödsannonsen med uppmaning att skänka pengar till cancerfonden!
Åh, varför sa vi inget då? Varför satt vi bara där och kändes oss lite skadeglada. Jag önskar att jag hade sagt det att hon visst visst hade åstadkommit massor av saker. I dag skulle hon fyllt 32 år.
Skänk pengar till cancerfonden.
På återträffen vi hade tio år efter att vi gått ut nian så var hon den enda som inte hade någon flashig utbildning eller något flashigt jobb eller som inte lämnat stan. Hon hade ett par barn och samma kille sen nian. Jag minns hur hon beundrat lyssnade på alla och sa: Alla är så lyckade! Alla har gjort så mycket! Utom jag...jag har bara fött barn!
Jag minns det så väl, för jag minns också hur jag tyckte att det var så symptomatiskt. Tjejen som hade allt i skolan, som alla var så avundsjuka på, som alla ville vara med, få lite av hennes stjärnglans - där satt hon tio år senare och var avundsjuk på oss!
Det är över sex år sedan. Vi var många på klassträffen som då träffade henne för sista gången. Det visste vi inte då. I somras såg vi dödsannonsen med uppmaning att skänka pengar till cancerfonden!
Åh, varför sa vi inget då? Varför satt vi bara där och kändes oss lite skadeglada. Jag önskar att jag hade sagt det att hon visst visst hade åstadkommit massor av saker. I dag skulle hon fyllt 32 år.
Skänk pengar till cancerfonden.
posted by Petra at 17:08
6 Comments:
Vilken hjärtslitande historia.
Och - "bara" fött barn? Det var ju inte bara!
Det är märkligt hur vår livsväg kan se ut och det är väl tur att man ingenting vet, varken om sin egen livsväg eller någon annans.
Själv hade jag en superbästis som var jättepoppis. Hon visste precis vad hon ville göra med livet. Idag är hon alkoholiserad och jag vet inte om hennes barn fortfarande får bo med henne. Där och då var nog många avundsjuka på henne och önskade att de varit i hennes skor. Idag tror jag många skulle tänka annorlunda. Jag bara vet att hon hälsar till mig via människor jag känner men låtsas som hon inte vet vem jag är när vi möts. Och det känns jättetråkigt men det kanske i alla lägen inte finns så mycket man kan göra.
annika: Nä, visst är det inte "bara"! Jag önskar att jag sa det till henne då!
Jag förstår att du önskar det...och vi har väl alla våra sådana tillfällen men ... nästa gång om du hamnar i en liknande situation så kommer du med all säkerhet att säga att det är inte "bara"
Livet är inte enkelt i alla lägen, men man skaffar sig alltid erfarenheter att ta med sig in i framtiden...
Nästa gång ska jag....lovar!
Skicka en kommentar
<< Home