Överskattade böcker
Ibland blir vissa böcker så enormt hypade och alla ska läsa dem och så upptäcker man att man inte blir tilltalad överhuvudtaget. Eller så är det böcker som borde intressera en men det klickar inte. En del böcker är helt enkelt bara överskattade.
Till exempel så kastade jag mig över Sex and the city av Candace Bushnell, läste tre sidor och slängde den åt sidan. En toppenserie och en dödstråkig bok.
Jag var extremt tänd på Blonde av Joyce Carol Oates, läste tio sidor och ställde den i bytesbokhyllan i tvättstugan.
Efter att ha läst och gillat Mil Millintons Saker min flickvän och jag grälar om köpte jag naturligtvis även Känslornas kemi, läste halva och orkade inte mer.
Populärmusik från Vittula, varför skulle alla läsa den? Var det bara för att han beskrev norrlänningarna så förutsägbart med hemkört i bakfickan, en redig prilla under läppen och fåordiga som fan, som den blev så populär och hyllad. Kan någon förklara?
Asyl och Gömda, klockrent framgångskoncept. Synd om kvinnan, otäcka mörka män som man kan fokusera ilska och hat på. Förutsägbart, snyftigt, forcerat, tillrättalagt och överdrivet. För er som gillade dom, hon släpper en egen bok nu. Den heter Mias hemlighet och är skriven av henne själv, Maria Eriksson. I smell money!
Sagan om ringen funkar utmärkt på film men var inget för mig i bokform. Jag läste faktiskt hela Bilbo, sen blev det inga fler.
Ernest Hemingways Farewell to Arms var en sån där måste-läsa-i-skolan-bok. Vi fick dessutom traggla igenom den på engelska. Jag orkade inte utan läste om den i någon antologi istället och klarade mig förvånansvärt väl igenom ett muntligt test på just den boken. Den var urtråkig och seg och min lust att läsa på engelska blev ju inte direkt bättre av den boken.
Förra hösten hade jag en period då jag läste väldigt mycket från bokklubben En sann historia och där kunde man få tag på en hel del kass literatur. John Colapinto till exempel. Född pojke - Fostrad till flicka, jäääääätteseg. Döttrarnas rike av Yang Erche Namu, ännu en sån där bok som utger sig för att ha en riktigt intressant historia om ett bortglömt matriarkat inne i innersta Kina men som handlar om en kvinnas sångkarriär och hur hon reser till Peking och får sjunga för Mao.
Mineko Iwasakis, Den sanna historien där vi ska få veta det vi inte fick i En geishas memoarer av Arthur Golden. Vi får bland annat veta att Mineko är självgod, uppblåst, spydig och tråkig.
Ulla Jones, gift med Quincy Jones och fotomodell skrev en bok som heter Red Carpet Blues där hon inte direkt framställer sig själv i någon vacker dager men mellan raderna vill ha jättemycket sympati och medlidande och man avskyr henne genom hela boken.
Gunilla Perssons bok Livstecken, kunde varit intressant men den var alldeles för långsam för min smak.
Här är några fler böcker som i min smak fick betyget: usel.
Till exempel så kastade jag mig över Sex and the city av Candace Bushnell, läste tre sidor och slängde den åt sidan. En toppenserie och en dödstråkig bok.
Jag var extremt tänd på Blonde av Joyce Carol Oates, läste tio sidor och ställde den i bytesbokhyllan i tvättstugan.
Efter att ha läst och gillat Mil Millintons Saker min flickvän och jag grälar om köpte jag naturligtvis även Känslornas kemi, läste halva och orkade inte mer.
Populärmusik från Vittula, varför skulle alla läsa den? Var det bara för att han beskrev norrlänningarna så förutsägbart med hemkört i bakfickan, en redig prilla under läppen och fåordiga som fan, som den blev så populär och hyllad. Kan någon förklara?
Asyl och Gömda, klockrent framgångskoncept. Synd om kvinnan, otäcka mörka män som man kan fokusera ilska och hat på. Förutsägbart, snyftigt, forcerat, tillrättalagt och överdrivet. För er som gillade dom, hon släpper en egen bok nu. Den heter Mias hemlighet och är skriven av henne själv, Maria Eriksson. I smell money!
Sagan om ringen funkar utmärkt på film men var inget för mig i bokform. Jag läste faktiskt hela Bilbo, sen blev det inga fler.
Ernest Hemingways Farewell to Arms var en sån där måste-läsa-i-skolan-bok. Vi fick dessutom traggla igenom den på engelska. Jag orkade inte utan läste om den i någon antologi istället och klarade mig förvånansvärt väl igenom ett muntligt test på just den boken. Den var urtråkig och seg och min lust att läsa på engelska blev ju inte direkt bättre av den boken.
Förra hösten hade jag en period då jag läste väldigt mycket från bokklubben En sann historia och där kunde man få tag på en hel del kass literatur. John Colapinto till exempel. Född pojke - Fostrad till flicka, jäääääätteseg. Döttrarnas rike av Yang Erche Namu, ännu en sån där bok som utger sig för att ha en riktigt intressant historia om ett bortglömt matriarkat inne i innersta Kina men som handlar om en kvinnas sångkarriär och hur hon reser till Peking och får sjunga för Mao.
Mineko Iwasakis, Den sanna historien där vi ska få veta det vi inte fick i En geishas memoarer av Arthur Golden. Vi får bland annat veta att Mineko är självgod, uppblåst, spydig och tråkig.
Ulla Jones, gift med Quincy Jones och fotomodell skrev en bok som heter Red Carpet Blues där hon inte direkt framställer sig själv i någon vacker dager men mellan raderna vill ha jättemycket sympati och medlidande och man avskyr henne genom hela boken.
Gunilla Perssons bok Livstecken, kunde varit intressant men den var alldeles för långsam för min smak.
Här är några fler böcker som i min smak fick betyget: usel.
posted by Petra at 11:02
3 Comments:
Äntligen en människa till som inte gillade Blonde. Vad skönt! Köpte boken, den var ju grymt hajpad och lät jättespännande, och började läsa. Och jag läste, och läste och läste... Hon hade kunnat stryka ner den minst två hundra sidor och tagit bort alla irriterande perspektivbyten. Dessutom tycker man att en så erfaren, hyllad, kunnig författare som Oates borde ha vett att korrekturläsa ordentligt. Det var ju upprepningar hela tiden. Tråkig bok.Glömda ska vi inte tala om. En sämre skriven bok har jag nog aldrig läst.
Håller med dig om sågningen av: "Rebell med frusna fötter", "Den sanna historien" och "Populärmusik från Vittula".
Har även ett tillägg: "Underdog" av Torbjörn Flygt - snacka om hypad bok men jag ledsnade redan efter tjugo sidor. Fortsatte läsa ett tag till men till ingen nytta.
Oates är det ju fler och fler som "avslöjar" att de inte klarar av. Jag har läst Blonde, gillade den, men sen har jag försökt med två-tre andra av henne och det är tvärstopp.
Mitt favoritobjekt just nu i fråga om överskattade böcker är Damernas detektivbyrå-serien. Har läst ettan, och HUR dålig var den?!! Men den säljer miljoner och folk blir kära i den frodiga, streetsmarta Mma Whatshername, och jag fattar ingenting. Ser dom inte igenom hans glasklara formula liksom?
Skicka en kommentar
<< Home