Kommunismen

Det är snart sexton år sedan muren föll. Vi, 30 stycken naiva gymnasister, inte torra bakom öronen, fattade nog inte riktigt varför vår gamla samhällskunskapslärare var så exhalterad.
- Det här är det största som hänt i era liv. Ni är så otroligt lyckliga som får uppleva det här. Det är fantastiskt. Det här är starten på något stort...

Själva förstod vi inte vidden av det hela. Kort därefter störtade man presidenten i Rumänien, kriget i Jugoslavien satte fart på allvar, Sovjetunionen brakade samman, Tjeckoslovakien delades. Man må säga att det var några hektiska år.

Själv undrade jag lite hur det skulle bli. Jag var själv flitig resenär under hela 80- och delar av 90-talet i det forna östeuropa. Jag har släkt och vänner i forna Jugoslavien och har lärt känna kommunismen via dem. Det var alltid bättre i väst.
Många och långa samtal där de älskade att lyssna på hur bra vi hade det i Sverige och de älskade att berätta om hur dåligt allt var i Jugoslavien. Vi fick långa listor på saker vi skulle köpa med oss nästa gång vi kom och hälsade på. LP-skivor, smink, pennor, målarfärg, stereoapparater, båtmotorer, kläder, mat. Allt var bättre i väst.

Vår bil var varje år så fullastad att det är ett under att vi inte fastnade i tullen fler gånger än vi gjorde. Att packa bilen var ett spektakel. Det gällde att packa på ett sådan sätt så att normala semesterprylar låg överst. Badbollar, badmadrasser, resväskor och allt det andra, som var högvaluta, låg nedstuvat underst. Nervositeten som låg i luften när vi rullade mot gränsen sitter så starkt kvar att jag fortfarande tycker det är lite oroligt, även om man nu mer bara åker rakt igenom EU-ländernas nedsläckta och nedlagda gränsstationer. Tanken finns fortfarande där. Tänk om det ändå hoppar upp en liten ond österrikisk tulltjänsteman på gränsen mellan Tyskland och Österrike och kräver att få söka igenom bilen.

Man svarade på de obligatoriska frågorna, försökte se så oskyldig ut man bara kunde och pustade sen ut när man överlevt insmugglingen. Våra vänner och släktingar var sen eld och lågor över alla dessa fantastiska varor från Sverige. Mina vänner skrattade högt av lycka åt de senaste lp-skivorna och när vi sedan besökte varuhusen i staden intill så förvånade det mig att allt vi köpt med oss ner redan fanns (förutom möjligtvis en del varumärken på mat och smink) till halva priset dessutom. Det spelade ingen roll. För dem var det viktigare att det var från väst.

Varje år var det något nytt som var bristvara i butikerna. Ett år var det kaffe.
Kaffe var deras enda önskan och det året lastade vi bilen full med kaffe och passerade gränsen med samma osäkerhet. När vi kom fram upptäckte vi att varenda hörn av vårt hus var fyllt med kaffe. Varje skåp, varje låda, halva förrådet var fullt. Ändå grät de av tacksamhet när vi lastade ut våra kilon. Nästa dag strosade vi runt i stan. Plötsligt var det folktomt. Vi såg oss förvirrat omkring och min faster blev helt tokig.
- DÄR! skrek hon och pekade på en liten butik dit folk vallfärdade från alla håll. Kön in var minst en kilometer och såg närmare ut som en krigszon.
- De har fått kaffe! Vi måste rusa dit. Och så sprang hon med långa steg för att ställa sig i kö.
- Men vi har hela huset fullt med kaffe. Vi behöver inte mer, försökte vi invända men det spelade ingen roll. Finns det kaffe så köper vi man. Så är det bara.

Inflationen eskalerade och pengarnas värde sjönk så småningom så fort att de knappt var värda tredjedel över bara några timmar. Det spelade ingen roll vad man handlade bara man handlade något och människor kom hem med balar med mjöl, socker, en halv höna eller vad man nu fick tag på den dagen, den timman, den minuten. Man drack slivovic och talade tyst om regimen och kritik mot ledarna....

Stig Fredriksson arbetade som utrikesreporter i Moskva under 70-talet. Han berättar i sin bok Alexanders kurir om hur de istället för att tala satt och skrev på block till varandra eftersom lägenheten med största sannolikhet var avlyssnad av KGB. Han berättar också om hur han och några kollegor hjälptes åt att smuggla ut nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyns hela arkiv av texter, dokument och litterära anteckningar. Det skedde genom att varje person som besökte Solsjenitsyn stoppade på sig allt vad de kunde i fickor och under rockar och försökte sedan så oberört som möjligt spatsera därifrån, fullt medvetna om att KGB låg i buskarna och lurade. Snacka smuggling. Tulltjänstemän släng er i väggen! Här snackar vi hjältedåd.

Alexander Solsjenitsyn fick nobelpriset 1970 och ansågs av regimen vara Sovjetunionens fiende nummer ett. Han fick sålunda inte publicera några böcker, inte uttala sig och ständigt finna sig i att vara förföljd och övervakad av KGB. Med hjälp av Stig Fredriksson lyckades han ändå publicera böcker i väst och det slutade så småningom med att han blev landsförvisad. Allt det här skriver Stig Fredriksson om i boken Alexanders kurir - Ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget.

Mer om Jugoslavien och kommunismen där kan man läsa i Slavenka Drakulic böcker Balkan Express, How we survived communism and even laughed och Cafe Europa.