Lästid

Jag läser alltid en stund innan jag somnar. Ibland blir det bara någon sida, ibland några kapitel. Efter några kvällar då jag i princip somnat redan innan jag lagt mig kände jag mig frusterad över att inte hinna med. Dessutom kom mitt stora bokpaket från AdLibris igår.

Måste läsa fortare. Måste hinna med fler.

I morse tog jag t-banan för första gången på evigheter enkom i syfte att läsa hela vägen till jobbet. I vanliga fall går jag i rask takt hela vägen men det kändes svårt att genomföra det med en bok i handen och riskera att stå på näsan i första korsning eller bli överkörd av någon mördarcyklist.

Med Alexanders kurir i ena handen och t-baneremsan i den andra såg jag fram emot ett härligt skönt säte och en lyxig lässtund på väg till jobbet.

Då hade jag glömt att det alltid är smockfullt på Stockholms lokaltrafik runt halv nio-snåret på morgonen. Jag hade glömt att man får slåss om sätena vid den tiden. Jag hade glömt hur det är att krampa sig fast vid en stolpe på t-banan och ha några papperssidor från en Metro som killar en i nacken och att man måste ducka varje gång tidningsläsaren vänder blad. Att själv läsa i det läget är förenat med livsfara eftersom att åka t-bana emellanåt känns som att åka radiobilar på Gröna Lund.

Jag lyckades sno åt mig ett säte vid Fridhemsplan. Trängde mig helt enkelt ner bredvid en tjej vars väskor tog upp halva mitt säte. Jag satte mig ytterst och försökte undvika att trassla in mina ben i de andra tre paren som trängdes vid samma fyrsäte. De andra läste DN, Svenskan och Stockholm News. Jag var glad att min bok var så liten.

Alexanders kurir handlar om journalisten Stig Fredrikssons liv som utrikeskorrespondent för TT i Moskva på 70-talet. Om arbetsvillkoren för de västerländska journalisterna var i det kommunistiska Ryssland, om hur de placerades i särskilda kvarter för västerlänningar och inte fick umgås obehindrat och obevakat med ryssar, inte handla i samma affärer och hur de ändå lyckades snika sig in, bli vänner med ryssarna och till och med agera hemlig kurir som jagades av KGB.

Fem minuter senare var det dags att hoppa av tåget och eftersom jag även glömt hur störd man blir av tågtantens uppropande av tågstationer, att man inte ska kliva snett så man trillar ner mellan tåget och plattformen och för att man måste flytta sig varje gång tåget stannar vid en station, hade jag hade hunnit läsa ungefär en halv sida...och jag kom plötsligt ihåg varför jag började gå till jobbet från början.

Jag kanske borde konvertera över till ljudböcker ändå. Då kan man även lyssna i bilen. Det tål att funderas på...