När blodsbanden brister

När blodsbanden brister handlar om Hanna och hennes son Lukas och Hannas kamp för att få samhället och socialen att förstå att Lukas inte mår bra hos sin pappa. Hanna är säker på att Lukas pappa förgripit sig på honom sexuellt.

Boken är riktigt ruskig och otäckt skriven. Det gör ont i hela kroppen av att läsa boken och det är väldigt spännande och jag måste läsa jättefort för jag orkar inte riktigt ta in allt. Jag vill bara läsa fort och få veta att det är ett lyckligt slut.

Men, så när jag googlar lite på boken för att hämta inspiration till den här recensionen så snubblar jag på Ingrid Carlqvists blogginlägg Sanningen om När blodsbanden brister. Inte en till tänker jag och funderar över om det där inlägget egentligen förändrar upplevelsen av boken för mig.

På ett sätt ja. Jag blir lite snopen men kan pusta ut eftersom jag vet att allt det där otäcka som beskrivits inte var på riktigt. På ett annat sätt nej, för känslorna finns kvar där. Det onda har redan etsats sig fast i huvudet på mig och jag tänker på alla andra stackars barn och föräldrar som kämpar där ute.

För jag tror att essensen i historian är sann. Det här händer här och nu. Myndigheter som sviker. Människor som inte inte tror din historia. Barn som far illa. Varje dag. Varje vecka, månad. Året om. Det är för jävligt.