Mig äger ingen av Åsa Linderborg

I början tycker jag mest det är en lite småtråkig upprepning av misär och "titta-så-jävligt-jag-hade-det-som-barn"-berättelse men jag tvingar mig att läsa vidare och så småningom utvecklar sig ett av de finaste kärleksporträtten till en far jag läst. Mina ögon tåras och jag måste läsa vidare.

I första halvan av Mig äger ingen frammålar Åsa Linderborg sin far som Kapten Efraimsdotter, som världens bästa pappa i inkonsekvent hem där lampetter och lulliga gardiner samsas med sängar utan lakan och badrum utan handdukar. Åsas pappa älskar att stryka och inreda men det där med hygien och bekvämlighet har han missat. Men de har jättekul. Åsa får vara uppe hur länge hon vill. De spelar kort, går hem till farmor och farfar och äter gös och diskuterar politik.

Mot mitten börjar berättelsen förändras. Det visar sig att skåpen inte bara innehåller tidningsurklipp och gamla serviser utan även spritflaskor och ju äldre Åsa blir desto mindre vill hon vara där. Det är också här i boken, motsägelsefullt nog, som kärleken blir starkare i berättelse. Trots att hon skäms för sin pappa ochletar undanflykter för att slippa gå dit bränner varje ord av kärlek ner i de vita papperssidorna.

Läs! Läs!