10 100!

Finally! Det har lossnat. Jag har passerat 10 000-strecket. För att fira publicerar jag här med en några korta delar ur det kommande mästerverket. Jag skriver inte kronologiskt. Jag hoppar fram och tillbaka i historien. Jag har mina 28 kapitel och ibland skriver jag på det tredje, ibland på det femtonde för att sedan hoppa tillbaka till det sjunde och sen det sjuttonde. Det går enklast så. Kör jag fast kan jag bara byta. Ikväll har jag skrivit på kapitel tre och fyra. När jag renskriver får jag se till att historien håller ihop. Håller jag mig bara till kapitelindelningen inbillar jag mig att det inte kan gå snett.

Här är ett korta stycken från det fjärde och från det tionde respektive elfte kapitlet.

Bonden muttrade. Han ville självklart inte har mer jobb. Det var fortfarande bara september. Han hade väl inte räknat med att behöva stå för in- och utsläpp förräns i mitten av oktober. Redan gnällde de där dressyrfjantarna som hade sina hästar i träning, men de fick släppa in och ut själva. I hans stall var det sommarbete från maj till september. Resten av året fodrade han och släppte han ut hästarna på morgonen, gav hö i hagen till lunchen och tog in hästarna på kvällen och gav dem mat. Fast bara på vardagarna. På helgerna fick de sköta sig själva. Då kunde bonden antingen ses på krogen eller så chattade han på Internet.

Jag såg på honom hur hans hjärnan spann. Skulle han behöva släppa in och ut redan? Det hade han verkligen ingen lust med. Susanne snyftade och bonden grymtade. Anita försökte medla.
- Ja, men det förstår du väl att vi inte vågar ha våra hästar ute längre som det är nu.
Bonden muttrade något om stallhyran för september men Anita argumenterade vidaer.
- Dessutom är det bara en dryg vecka kvar av september. Det borde ligga i ditt intresse också att ha några inackorderingar kvar. Vad skulle du säga om du hittade alla hästar döda i hagen en vacker morgon?

***

Livet på landet stärker en verkligen. Jag krånglade i mig min gamla overall som luktade lite unket eftersom jag inte hunnit tvätta den från förra året, baxade ut bilen ur snödrivorna och puttrade iväg mot stallet. Där var det kaos som vanligt.

Alla hästar hade fått en knäpp av den plötsliga kylan och vid insläppet sprängde dom grinden och rusade nu runt som yra höns på stallplan. Jag hörde Susanne och Kickis röster i kaoset. Det verkade som om hästarna tyckte det var underbart att få jaga människor en smula. Som om inte det var nog var det dessutom strömavbrott och det enda som syntes var svarta skuggor som yrde runt i snön.

* * *

I sadelkammaren, där det bara var två minusgrader, slog vi oss ner med en varsin skitig mugg med kaffe. Normala behov av rent porslin upphör när man kommer in i ett stall. Då går det bra med en sprucken kaffekopp med lite hörester i. Kaffet smakar ändå skit eftersom kannan aldrig går att få riktigt ren.
Kicki hade nyheter. Hon hade sett spår uppe vid den gamla gödselstacken och tvingat med bonden för att kolla. Han hade blivit uppriktigt förvånad för han själv inte sett något. Dock hade han inte velat kontakta polisen. Nä, han pratade om övervakningskameror kopplade till hans internetuppkoppling uppe i huset. Gubben hade blivit galen, och it-tekniker på gamla dagar. Jag satte nästan kaffet i halsen.
- Men det är ju sjukt att inte ringa polisen nu, frustade jag. Vi har ju alla bevis som går att få!
- Jag vet, sa Kicki. Det är nästan så jag börjar misstänka gubben själv. Vi kanske borde börja spionera på honom.
- Klart att vi ska, sa jag och började fundera på hur det praktiskt skulle gå till. Mig veterligen hade man ännu inte funderat ut något sätt att sköta servitrisjobb på distans.