OS-invigningen

Finns det något flummigare än en OS-invigning?

Människor med stora ballonger på huvudet gör konstiga formationer de tränat på i månader, kanske år. Konstiga kreationer, dansare i olika färger skapar mönster på arenagolvet och folket aha'ar och oho'ar och själv undrar man bara hur mycket sprit de drack på det där planeringsmötet de hade för några år sedan.

Andra dansare bildar andra formationer och de tar inte slut. Vissa kan inte heller motstå känslan av att vara på TV inför så många miljarder av människor och freakar ur emellanåt och börjar studsa runt och vinka åt publiken.

Sen kommer hundratals halvpackade idrottsmän inlallande och tjoar i en jättelång marsch som aldrig tar slut! De måste ju bara ha förfest innan, och en plunta i innerfickan eftersom de ska stå där mitt på arenan hur länge som helst och frysa tills alla har marscherat klart. Stackars Australien och Österrike!

Inga är gladare än Kenya som har två idrottsmän med och det stolta, stolta värdlandet kommer sist och läktarna är på väg att falla samman av studsande landsmän som hoppas så på sina sportkillar och sporttjejer.

Efter processionen blir det ännu mer flum. Modern dans, elektronisk pling plong musik, en man som är utklädd till tupp med påklistrade blodådror och samma ansiktsutryck går runt och sprätter och ingen förstår någonting men alla låtsas liksom tycka att det är bra.

De överentusiastiska svenska kommentatorerna matar oss hela tiden med ord som makalöst, fantasiskt, otroligt! Emellanåt förklarar dom för oss vad som händer, vilka fenomen som den moderna maskeraden ska skildra, vilka historiska skeden som spelas upp, vad de olika dansarna ska symbolisera.

Tänk att man lägger ner så många miljoner på något som ingen förstår!