Stenhuggaren

Så fick jag tillslut svaren på alla frågorna och ja, jag var helt ute och cyklade i mina teorier. Intrigen i den här boken var nog den bästa hittills. Vida överlägsen Isprinsessan och snäppet bättre än Predikanten. Otroligt snyggt ihopvävt med dåtid och nutid.

Däremot gillar jag inte när huvudrollskaraktärerna vet mer än mig som läsare. Jag minns inte det greppet från de andra två böckerna. Det var mot slutet som krimininalinspektör Patric började få veta saker som man som läsare inte alls hade någon chans att räkna ut själv och jag störde mig lite på det. Kanske var det bara ett sätt att kollra bort mig helt eller så var jag för slö i huvudet. Jag kanske måste läsa om delar av den igen för att se om jag hade kunnat räkna ut det.

En stor del av en deckares behållning är att själva klura ut alibin, avslöja dem, tolka betydelsen av vissa formuleringar och lösa mordgåtan. Jag vill bli omkullkastad, misstänkliggöra, granska och fundera. När jag läser deckare går jag ofta tillbaka och läser om stycken för att se om jag missat väsentligheter. Jag kände mig lite lurad på den processen men trots det så tycker jag det var en jättebra bok och det allra sista på slutet gör att jag längtar redan efter nästa!