Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

Linda Skugge sa i Babel att hon ville att folk skulle skratta och känna igen sig när man läser hennes nya bok Ett tal till min systers bröllop. Jag har inga barn alls, men jag känner ändå igen mig i detta eviga stressande efter att få saker avklarade, tvätt tvättad, födelsedagspresenter som ska inhandlas, bredband som ska fixas, glödlampor som gått sönder, förval som ska göras på telefoner, el och alla dessa specialbatterier och specialskruvmejslar som måste inhandlas och alla dessa ideella uppdrag som man en gång i tiden drog på sig frivilligt men som bara blir ok som hänger över en hela tiden.

När blir man klar? Och varför kan ingenting flyta på smärtfritt och utan gnissel. Och det är så för alla. Min kompis renoverar köket just nu och där flyter inget som det ska. En annan fixade badrummet och det tog flera veckor extra än vad det skulle ha tagit. Linda Skugges Sylvia ska fixa ett helt bröllop och jag behöver väl inte säga att flyter, det är det sista det gör.

Boken handlar om Sylvia Svensson vars man Karl, är dramatenskådespelare och befinner sig just nu på turné i New York med sin motspelerska som det ryktas om att han sätter på på scenen (gissa en gång vem det syftar på). Sylvia lever sitt liv som en modern Sylvia Plath och jämförelserna haglar. Sylvia och Karls lever sitt liv på klassiskt sätt. En gör karriär - en sköter markservicen. Sylvia försöker fixa sin karriär men får fixa med det mellan blöjbyten, spyor och omparkeringar av bilen. Sylva Plath får skriva tio minuter här och där medans Ted Hughes roar sig och Märta Tikkanden tvingas också stå tillbaka eftersom det är Henrik Tikkanens talang som räknas. En sköter hela hushållet och den andra gör karriär.

Linda har för länge sedan fattat att det inte handlar om att göra hälften var. Det räcker inte med lika lön, delad föräldraledighet, möjlighet för kvinnan att tjäna pengar, 50% av platserna i riksdagen eller i bolagsstyrelserna eller att man ska handla och städa varannangång. Det räcker inte på långa vägar. Båda två måste göra mer än 100% för att det ska fungera. Det är en rak höger in i hela jämställdhetsdebatten.

Boken är självklart rätt förutsägbar såklart, vilket är lite trist emellanåt. Ibland blir det lite samma sak och lite tjatigt. Men det är ju Lindas stil. Samma stil som i hennes blogg och hennes krönikor. Men gillar man det så gillar man också boken! Jag ger den fyra myrtenkronor av fem.