I skolan...

Off-topic idag. Jag har också jobbat i skolan! Jag jobbade i fyra år som teaterpedagog runt om i Norrköpings kommun. Jag var på alla möjliga skolor från de allra mest posh till ghetto-skolorna. Eleverna var ungefär likadana allihopa och jag hade det tacksamt för jag var teater-fröken som kom och gjorde roliga saker.

Så fort lågstadieungarna kunde komma förbi leksstadiet och börja tänka lite och så fort högstadieungarna kunde komma förbi tänk-stadiet och börja leka lite var det toppen. Mellanstadiet var bäst. Där fanns det naturligt. De var inte rädda för att göra bort sig, de kunde fortfarande och tänka lite abstrakt.

Det är oftast det som drama i skolan handlar om. Att iscensätta olika situationer och diskutera dem. Att genom att få improvisera också berätta vad man tycker och känner. Vi diskuterade och improviserade kring ämnen som "hur är en bra lärare?", "vad gör man om någon mobbas i klassen", "måste alla ha märkeskläder?" och så vidare. Vi hade det oftast skitroligt och jätteintressant.

Sen fanns det dom där ungarna som var "hopplösa". Där lärarna ville att jag genom drama skulle få dom att sluta slåss, sluta bråka, sluta vara obstinata ungjävlar. Eller som den där läraren som ville att jag skulle göra kroppsövningar med barnen för att de skulle tvingas ta på varandra då det var en tjej i klassen som de andra tyckte var äcklig. Läraren trodde om de bara fick kladda lite på henne skulle det gå över! Jag sa alltid att det kommer inte fungera. De fattade aldrig att jag bara var en magisk fe som kunde svepa in och sätta fart på diskussionen. Det stora jobbet kommer efteråt. Det fick de själva ta hand om. Jag kunde starta arbetet genom olika dramaövningar men på tre timmars undervisning på en termin blir det inga under gjorda. Oftast blev det inte mer eftersom kommunen och skolornas resurser var knappa och alla elever måste få lika mycket!

I en skola gjorde man tvärtom dock. Där samlade man skolans alla värstingar och knasbollar och lät mig underhålla dom två timmar i veckan under en hel termin. Förmodligen för det skulle bli lite lugn och ro i klassrummen. Vi låg på kuddar och pratade. Jag köpte godis åt dom. Vi hade det skitmysigt! De var inte alls några värstingar eller knasbollar när allt kom till kritan, inte i vår grupp, men säkerligen när de kom tillbaka till klassrummen för det var ju där problemen fanns men det ville man inte se.

En annan lärare blev förbannad på mig för att vi bara hade ritat en hel lektion. Vi ritade en ö på ett jättestort papper. Alla fick vara med och bestämma vad som skulle vara med på ön. Alla var jätteengagerade och lektionen var jättebra. Veckan efter fick jag en utskällning för att eleverna inte hade rört på sig. Drama var lika med gymnastik hade den läraren bestämt sig för.

I en annan klass fanns det en kille som aldrig var med på någonting. Hans standardsvar var alltid nej. Han var så konsekvent utanför att de andra i klassen helt enkelt inte frågade längre. Det fattade inte jag utan jag inkluderade honom, räknade honom när vi skulle dela upp grupper och föste in honom. Läraren stod och gapade och var lyrisk efteråt, hon hade försökt i tre år att få med honom i gruppen. Det enda jag gjort var att bara inkludera honom utan att fråga. Ibland blir man så hemmablind! Det var inte svårare än så.

Jag kom att tänka på allt det här efter att ha läst Foxy L'il Retards blogginlägg om hur det är att vara lärare i Stockholm idag. Läs det ni också. Det är rysligt bra och måste spridas!